Jag tycker det saknas nytänkande i husbilsbranschen. De tyska stortillverkarna är sega att lyssna till trender och satsar bara på det man vet fungerar. Särskilt tycker jag fokus ligger för mycket på målgruppen +50 år och för lite på barnfamiljerna. Roligt då att Bürstner är en lyhörd och innovativ tillverkare som erbjuder en bil för just barnfamiljer.

Testad av Stefan Janeld och Björn Genberg

Det var i våras som Bürstner presenterade sin Quadro. Modellen tillkom för att fira fabrikatets 50 år jubileum. Man ville visa något nytt och fräscht. Det nya var en nedfällbar säng i en halvintegrerad bil. Tidigare var denna lösning förbehållen de dyrare helintegrerade bilarna. Försäljningen har inte motsvarat intresset ännu. Varför? Jo för att svensken handlar sin bil på hösten! Att lansera ny modell på våren är ingen god idé försäljningsmässigt. Nu till hösten har man höga förväntningar på modellen.

De som beställer en Quadro nu i höst kommer aldrig att få sin Quadro. De kommer få en Ixeo istället. Samma bil annat namn. Tacka Audis ömma tår och trista attityd för det. De anser att Bürstner gör varumärkesintrång, Quadro är för likt Quattro. Bürstner inser det löjliga, och kostsamma, i att ta en fight och vänder Audi ryggen. Byter namn och fortsätter bygga sin bil i godan ro. Audi kan stå där som mobbaren som vill ha en fight men istället får stå med dumstruten på huvudet.

Den bil vi testar idag är en helt ny modell, premiärvisning på Elmia som är en vecka bort vid testtillfället. Modellen fanns inte på paletten i våras. Avsikten med den nya i666 är att locka barnfamiljerna. Planlösningen har våningssängar på längden istället för dubbelsäng eller fransk säng bak. De sängarna passar en barnfamilj dåligt eftersom syskon trivs bäst i varsin binge. Dessutom får barnen var sin ”hytt” att dra sig undan i.

Det första jag lägger märke till i bilen vi testar är att materialvalet i bilen passar mig illa. Man har valt en ljus fanér. Gott så! Men varför göra en träimitation som inte liknar något känt träslag? Ser artificiellt och lite dött ut. En varmare, fortfarande ljus, ton hade gett interiören ett rejält lyft. Detta är min åsikt. Den reflekterar inte hur inredningen är hopsatt eller dess funktionalitet. Andra färger finns att välja på, gör det!

Textilierna däremot är mycket snygga. Ger ett pösigt bekvämt intryck och bjuder verkligen in. Bürstners Novalife klädsel gör det enkelt att hålla klädseln ren. Torka med våt trasa och alla fläckar försvinner.

Upp till dinetten är det ett lågt steg. Jag föredrar en bil med plant golv. Anledningen till steget är att dinetten använder framstolarna som sittplatser. För att det ska bli en rimlig sitthöjd och inget dinglande med benen har man anpassat dinettegolvets höjd till den högre kupéns golv. Man kunde gjort annorlunda, anpassat hela bilens golv till kupén och sluppit höjdskillnaden. Men då hade man fått en högre taklinje och högre insteg. Valet är gjort, vi får leva med det. Tyvärr ger det högre golvet kombinerat med den nedfällbara sängen att takhöjden i dinetten är låga 179 centimeter. Ett acceptabelt offer? Jag tycker det, i dinetten ska man sitta. Värre hade det varit om takhöjden varit låg vid köket där man ska stå och laga mat. Men där är det två meter till tak och bra arbetshöjd. Inredda lådor och acceptabelt med arbetsyta. Fin finess är dränerad arbetsbänk. Bra när man skär tomat eller annat som dräller. Man kan ställa durkslaget där och låta pastan rinna av. Jag vill ha en liknande finess i mitt nästa hemmakök.

Jag får ett gott förtroende för kvalitén på bygget. Allt känns rejält hopsatt och det är skön känsla i beslagen. Inget razzel. Det är god rymdkänsla ombord, du ser från för till akter.

Tyvärr inget fönster bak, en underskattad detalj som gör det enklare att hålla koll på trafiken och manövrera bilen på trånga ytor. Där fönstret skulle kunna sitta är en rymlig garderob. Den behövs eftersom bilen saknar garage och den nedfällbara sängen decimerar antalet överskåp. Stuv finner man istället under dinettens sitsar. Om man offrar den nedre sängen bak kan man öka lastutrymmet en del.

Toaletten är rymlig, på gränsen till slösande. Jag tycker det är bra. Det värsta jag vet är att behöva vrida in knäna i duschen för att kunna få plats. Jag vill heller inte känna mig instängd i duschen. Här är gott om plats. Toaletten sitter längst bak, efter duschen. Det ger gott om utrymme. En bättre lösning än att låta toasitsen agera rumsdelare. Visserligen tillåter inte lösningen en duschande och en … läsande. Men det är ett marginellt offer.

Nog om inredningen. Nu ska vi köra bilen. Jag ser inte fram emot det. Har kört tillräckligt mycket Fiat för att veta att jag kommer tycka det är stötigt och hoppigt. Tar ändå plats bakom ratten. Sätter mig tillrätta, som alltid i Fiat hamnar jag närmare ratten än jag önskar då kopplingen sitter så långt in. Stolarna är sköna, Bürstner har klätt dem i Novalife och känslan höjs flera snäpp mot Fiat originalklädsel. Störst blir skillnaden på armstöden, man slipper de kladdiga plastiga och får istället mjuka behagliga. Kupén är välutrustad. Farthållare, AC, CD, elhissar och elspeglar. Motorn är jag väl bekant med och tycker om. 130 hästar som drar villigt och ger god marschfart. Särskilt tycker jag om styrkan på låga varv. Så här i dyrtider föredrar jag en mindre snålare motor framför en kraftfullare och därmed törstigare. Jag ligger sällan över tvåtusen varv så motorn jobbar inte hårt utan lugnt, finns gott om kraft i reserv. På sexans växel ger tvåtusen varv en fart på runt hundra kilometer i timmen.  Säkerheten är bättre än i många husbilar, det är ABS, antispinn och dubbla airbags men ESP kostar extra, 6 660 kronor. Snålt!

Vi styr från Mantorp till Vadstena för fotografering. Vägen är bitvis slingrig och ojämn. Jag börjar ana att något inte är som det brukar vara. Det hoppar och studsar mindre än jag förväntat mig. Jag provocerar bilen lite extra, letar upp skarvar och sämre asfalt. Det går lugnt och utan studs. Jag ber Björn kolla om det kanske är ett AL-KO chassi på bilen. Så här lugnt har inget Fiatchassi uppträtt tidigare. ”Det står inget om det i broschyren, det hade det gjort om det varit AL-KO”. Jag fortsätter fundera på vad det är som gör bilen så harmonisk på vägen. Det blåser rejält från sidan, men bilen går stadigt och jag behöver inte parera för kastvindar. Visserligen går det bara i sjuttio kilometer men ändå. I nittio känns det mer men inget som stör harmonin i färden. Inne på kullerstenarna i Vadstena går färden utan slammer eller struttighet, chassit sväljer allt.

Bürstner har följt Fiats anvisningar och förstärkt det låga chassiet med en hjälpram som styvar upp. Att bilen är vridstyv ger den fasta känslan under färd.