.

De illustra vagabonderna

Tre amerikanska industrimagnater och en naturalist startade en folkrörelse som bara växer och växer. Läs om husbilens födelse.
 
Text Stefan Janeld
Bilder använda med tillstånd av The Henry Ford Estate
 
1914 tog de goda vännerna Henry Ford och Thomas Edison en tripp med bil ut i Everglades, träskmarkerna i Florida. Ren avkoppling och menat som semester. Men utflykten blev uppmärksammad i både radio och tidningar, på den tiden var inte bilar särskilt vanliga och framförallt var det inte vanligt att bege sig ut i naturen i bil.
Året efter gjorde de en ny tur. Nu med gemensamme kamraten Harvey Firestone.

De körde från Los Angeles till San Diego. Trivseln var hög, trojkan trivdes med närheten till naturen.

Thomas Edison föreslog att man varje år skulle göra en återkommande gemensam resa. Så kom man överens.

Följande år var Henry Ford förhindrad att delta. Hans ersattes av naturalisten John Burroughs. En man som i USA var stor inom naturvetenskapen och ville öka medvetenheten kring miljön.
1918 var ordningen återställd. Henry Ford var åter med i gänget. Den resan blev en formidabel bilkaravan med fordon, fyra Ford och två Packard, med totalt sju chaufförer och hjälpredor.
 
Man sov i tält, inte i bilarna. Bilarna var blott transportmedel. Resorna blev längre och längre. En bil fungerade som kök och var specialbyggd för resorna. Det blev mycket skriverier om de ”illustra vagabonderna” som de kallades.

Fler och fler bjöds med på resorna. 1921 bjöds presidenten Harding in. Dock utan sin fru som fick förhinder. Några år senare spenderade även President Coolidge tid med resenärerna på sin gård i Massachusetts.
Att vara nära naturen var viktigt för gruppen. Burroughs skriver i sin dagbok att ”de med glädje uthärdade väta, kyla, rök, myggor, bromsar och sömnlösa nätter bara för att få känna naturens nakna verklighet.”

Men trots den romantiska beskrivningen var det knappast någon tuffare tillvaro. Edison badade visserligen gärna i lokala vattendrag. Likaså Henry Ford uppskattade ett svalkande bad i naturen. Firestone däremot skötte sin tvagning på olika hotell de passerade. Alla hade sitt eget tält med myggnät och bekväm säng.

De åt inte heller egenhändigt fångad fisk eller jagade sin mat. Föda intogs i ett stort ”matsalstält”, tillagad av kockar och det fanns alltid en buffé av olika rätter. Maten lagades på bensinspisar och över öppen eld. De handlade råvaror utefter vägen, vanligen från lokala bönder. Det hände även att bönder åkte till vagabondernas läger och erbjöd sina produkter.
Bordet de satt vid var rejält stort och försett med en snurrbar serveringsskiva så man inte behövde sträcka sig efter maten. Idag finns bordet och serveringsskivan på Henry Ford museet med resenärernas signaturer bevarade under glasplaketter.
 
Henry Ford var en mycket händig man och drivande för hela äventyret. Han ansvarade för vedhuggningen och höll fordonen i körbart skick. Som ett bevis för hans ingenjörssinne lagade han en kylare och kylfläkt som lokala mekaniker ansåg bortom räddning. Reparationen utfördes på gatan och en stor skara människor såg på, imponerade av att den kända och förmögna mannen inte räddes att smutsa ner sig. Efteråt löd rubriken i landets tidningar ”Henry Ford visar att han inte räds arbete; lagar sin trasiga bil”.
 
Att det skrevs om resorna var inte så konstigt. I släptåg färdades stora skaror journalister och fotografer. Ska vi jämföra idag så är det som om Barack Obama, Bill Gates och David Beckham tog sig en campingtur tillsammans.

För att spä på intresset anordnade resenärerna olika tävlingar. Det kunde vara trädklättring, hoppa i trappor, hugga ved och liknande. Allt för att hålla pressen i arbete och artiklarna flödande. Det var fantastisk reklam och rubriker som ”Genier sover under stjärnorna” och ”Hjärnor värda miljoner på semester” skreks ut av ivriga tidningsförsäljare.
 
1924 gick sista turen. Henry Ford förklarar i sin självbiografi: ”Resorna var roliga, fram till dess att de blev alltför uppmärksammade.” Och omfångsrika, skulle han kunna tillägga.
Fruarna som följde med tog med sig sina betjänter och chaufförer. I vissa fall till och med egna kockar. Harvey Firestone jr tog med sig sina kära hästar.

All uppståndelse och mediabevakning hade inte bara gynnat industrimännens affärer. Naturalismen fick en rejäl skjuts och vanliga människor började intressera sig för naturen.

Husbilens första boom på tjugo- och trettiotalet kan tillskrivas dessa herrars resor. Folk ville uppleva vad de läst om. Men eftersom det inte fanns pengar att resa lika bekvämt fick man bygga egna smarta fordon som var mer ”allt i ett”.

Campingbilen föddes. Till en början tältförsedda personbilar men inom kort rejäla husbilar med kök och toaletter. Snabbt organiserades klubbar och möten.


Vem trodde att löpande bandets anfader och glödlampans uppfinnare var de som lade grunden för husbillshobbyn? Tänk på det när du utbrister ”ingen Ford på vår gård”.

Henry Ford hjälper till med matlagningen. Troligen endast som posering för fotografen. Han steker ”flapjacks” en havrepankaka med russin och ibland nötter.
Henry Ford i färd med att hugga ner ett träd. Antingen som en del i en tävling man anordnade för att hålla medias intresse vid liv eller för att få ved till kvällens lägereld. Ett ansvar han tagit på sig.
Här poserar vagabonderna på ett vattenhjul. Från vänster till höger: Harvey Firestone, Henry Ford, John Burroughs och Thomas A. Edison
Morgonrakning i lägret 1921. Från höger till vänster: Henry Ford, Biskop William F Anderson, Harvey Firestone (böjer sig ner), Thomas A. Edison och President Warren G Harding.
Middagsdags utanför Maryland 1921. Till bords är vagabondernas fruar, söner, President Harding, pastor Anderson, och George B Christian Jr.
Här ristar Henry Ford in sina initialer på hörnstenen till sin fabrik på Green Island i New York. Fabriken stod klar 1923 och var i drift ända till 1988, platsen valdes då ett näraliggande vattenfall kunde tillgodose fabrikens energibehov. I fabriken tillverkades fjädrar och kylare. Bilden är tagen 5 augusti 1919. Runt honom står förutom vagabonderna borgmästare Cornelius Burns från Troy New York och borgmästare James R Watt från Albany.
En unik bild på en spexande Henry Ford och vilandes Thomas Edison. Det unika med bilden är att det är den enda kända bild av Henry Ford rökandes. Han var ivrig cigarretmotståndare och kallade cigarretter för ”små vita förslavare”.