Husbilar på Ford Transit har ett rykte om sig att vara gungiga. Jag brukar beskriva dem med en segelbåtsterm – begynnelsevek men slutstyv. Med det menas att den är mjuk till en viss gräns, sedan blir det stabilare. I min mening höjer den egenheten komforten under färd. Men jag förstår de som tycker det blir gungigt när man bor i bilen.

Jag är alltså beredd på en lite svajig färd i kurvor och genom rondeller. Men, min förväntan kommer på skam. Jag tror först inte på min egen känsla utan tar ett andra, snabbare, varv i rondellen. Bilen går stabilt utan krängning.

Vafalls? Har bilen luftfjädring månne? Jag kör åt sidan och tar en titt under bilen. Nej, den är inte luftfjädrad. Men en spiralfjäder trädd över genomslagsgummit räcker för att stötta den mjuka bladfjädern. Lösningen trollar även bort en del av den studsighet bladfjädrade chassin uppvisar över korta ojämnheter. Om det är en fabrikslösning eller om tidigare ägare eftermonterat den ska jag låta vara osagt. Hur som helst är det en mycket bra lösning som enkelt kan eftermonteras av den som vill få lite stabilare färd utan att försaka komforten.

En annan sak som kritiserats på förra generationen Transit är att man sitter högt bakom en låg vindruta. Långa personer, +185 centimeter, tittar in i det uppfällda solskyddet.

Här upplever jag att jag sitter lägre än i många andra husbilar på samma chassi och har inga problem med utsikten..

Motorn på 125 kusar gör ett gott jobb ihop med den femväxlade lådan. Drivlinan är mer personbilslik än Fiats, tydligast märks det på lådan som har en skön mekanisk känsla med tydliga lägen.

Vridmomentet kommer redan på låga varv. Det är lätt att hänga med trafikrytmen. När det börjar närma sig motorvägsfart lägger jag mig bakom en lastbil och lunkar på. Bilen inbjuder inte till högre hastigheter. Mellan 90 och 100 km/h är perfekt. I registreringsbeviset står att läsa att bilen inte får köras fortare än 125 km/h. Känns som en vettig gräns.