På slutet av åttiotalet var Hobby ledande i husbilsdesign. När andra fabrikat mest liknade transportbilar med husvagn på flaket hade Hobby god ordning på linjeföringen. Hur står sig Hobby 600 idag, tjugo år senare?

Av Stefan Janeld

Att köra en husbil med 75 hästkrafters bensinmotor är ingen höjdare. Aldrig finns den kraft som behövs. Trean i uppförsbacke känns surrig. Under sjuttio tvingas man ligga på fyrans växel. Just fyrans växel vill jag undvika. Med växelspaken på rattstången hamnar fyrans växel nämligen där mitt högra knä befinner sig. Jag måste fälla ut benet åt höger för att kunna växla. Och då når jag knappt gaspedalen. Ställningen blir fort tröttsam och är allt annat än ergonomisk.

På små ytor är bilen tung att manövrera. Då endast muskelservo erbjuds krävs att bilen rullar för att kunna hanteras. Kör bilen varje dag och få underarmar som Karl-Alfred. Om nu någon minns honom.

När bilen är kall bör man choka flitigt eller låta den gå varm på tomgång några minuter. Annars blir det rejält ryckig gång på låga växlar. Växlarna går dock i utan knot och lådan känns frisk.

Hobbys marknadsfolk har alltid betonat att det är marin känsla i deras husbilar, än idag är det ett tema i säljmaterialet. Det stämmer. Tyvärr. Här luktar det som i en båt om hösten strax innan torrsättning. Fukten har fått fäste i bilen. Protokollet bekräftar det näsan gissar: förhöjda fuktvärden.

Exteriört känns bilen ändå ganska fräsch. Den har låg profil, lite bullig, som ett båtskrov. Färgsättningen krymper måtten för ögat ytterligare. Kryper man närmare falnar fräschören. Solens strålar har gått hårt åt tätningsmedlet i fogarna. Dekaler är solblekta. Här och var har ägarna lappat och lagat sin pärla. Inget annat att vänta, bilen är ju över tjugo år gammal. Mer förvånande är hur lite rost som drabbat förarhytten.

Vår Hobby har två sittgrupper. En vanlig dinette och en mycket trivsam U-soffa längst bak. Tji fasta bäddar. Det blir att bädda morgon och kväll. Eller ha U-soffan bäddad hela tiden. Jag väljer det senare eftersom dinetten är en kort säng, 175 centimeter. Denna möblering är ovanlig i dagens husbilar. Varianter finns på temat men då med en fast bädd nedfällbar från taket.

Det som kännetecknar inredningen här ombord är en tydlig invändig getingmidja. Inte direkt trång men heller inte volyminös. Den låga takhöjden bidrar till det något trånga intrycket. 182 centimeter duger åt mig men är knappast gångbart idag. Hade man släppt i mer ljus genom större takluckor och avstått att använda bilens fönster som designelement hade det trånga intrycket trollats bort.

På plats i U-soffan eller dinetten sitter man hur som helst bekvämt. Och ljust, eftersom fönster med rektangulär form släpper in maximalt med ljus och ger mest utsikt. Trivseln är på topp. Kanske lite för raka ryggar, men det är en randanmärkning. Idag börjar U-soffa komma tillbaka efter en tid ute i kylan. Men i husvagnar har den hela tiden varit het. Och inte har väl husbilsåkare andra krav på mysplatsen än husvagnsditon? Jag tror fabrikanterna slutade med U-soffor som en konsekvens av att folk ville ha mer garage. Man brast i fantasi och lyckades inte kombinera lösningarna. Vem har sagt att ett garage bara kan sitta bak i bilen? Eller måste gå över hela bilens bredd?

Köket är både kasst och fantastiskt. Kass för att det är på tok för lågt, 80 centimeter. 90 centimeter är en förutsättning för att slippa besök hos kiropraktorn. Köket är å andra sidan  fantastiskt ty det har massor av avställningsyta. Tidigare ägare har förbättrat köket med 100 procent genom att montera en uppfällbar skiva i dörröppningen. Busenkel lösning. Borde vara standard i alla bilar!

Toaletten är liten. Porta potti duger inte idag. Att utrymmet dubblerar som dusch är okej, men inte mer. Utrymmet fönsterlöst och mörkt. Taklucka finns, men den är liten. Dessutom måste man öppna myggnätet för att öppna den. Myggnätet öppnas inåt i bilen och allt skräp som  samlats där när luckan är öppen ramlar ner i handfatet. Strulig lösning, minst sagt. Alla takluckor är av samma typ. Funktionen på myggnätet är dessutom tveksam eftersom de inte sluter tätt mot luckans ram. Envisa insekter tar sig lätt in.

Under färd åker man helst två. Fyra bältade platser finns, men i dinetten erbjuds blott midjebälte. Och även med husbilsmått mätt är det en usel lösning för personer som sitter i färdriktningen. Bakåtvänd är det en annan sak. Risken att gå av på mitten är mindre om man sitter bakåtvänd. Att säkerheten är låg på en bil från 1987 förvånar inte. Enda säkerhetsdetaljerna på bilen är strålkastartvätt och extra backljus.