Klossen med kilform

Det finns många typer av klossar från hembyggda till avancerade köpeklossar. Hembyggda är oftast ramper skapade av grova plankor eller sammansvetsade av durkaluminium. De har då en ren kilform vilket betyder att de har en stor anliggningsyta mot marken och är lätta att köra upp på. Nackdelen är att de ofta inte har tillräcklig höjd och att det är svåra att veta hur högt upp på klossen man kommit. Av och till kör man för långt och då kan klossens bakkant slå upp och i värsta fall skada bilens plastkjolar. Vad jag skulle önska mig är nivåklossar som är stapelbara, dvs en är något mindre och kan stoppas in i en större. Här kan säkert hemmabyggarna hitta på listiga lösningar.

Klossar med olika höjdnivåer

Många klossar på marknaden har plan med olika höjdnivåer. Bra för då vet man var man är på klossen. Hustrun Monika hjälper mig ofta genom att bevaka klossen och hålla upp ett, två och tre fingrar i luften när jag kör upp. Jag föredrar den klosstyp som har en liten ”vagga” för varje nivå. Med den är det lättare att bli kvar och inte rulla ner igen när man tycker sig vara klar. Det finns klossar med en ”överkörningskant” som varnar när man kommer för högt. Välj gärna en kloss som har hög högsta nivå. Vi står av och till på platser där det behövs, jag tycker 20-22 cm är bra.

Klossens anliggningsyta

En stor anliggningsyta är bra för att den fördelar belastningen. En helt plan undersida på klossen har nackdelen att den inte ”hugger tag” i underlaget utan man skjuter den framför sig. Det finns klossar i plast som har ”rutnät” av stabiliserande väggar inuti sig. De hugger fast, men av och till är väggarna för smala och därmed har klossen en för liten anliggningsyta så klossen sjunker ner på mjukt underlag.

Underlaget för klossen

På mjuka underlag kan en kloss med liten anliggningsyta och som därför tenderar sjunka med fördel kompletteras med en skiva av marinplywood. På ojämn grusplan där gruset är olika stort så händer det av och till att en större sten lägger sig mitt på en stabiliseringsvägg. Yttrycket blir då så stort på den punkten att klossen spricker. Krafsa därför till gruset någorlunda jämnt innan Du lägger ut den. Ett annat skäl är att stenarna av och till klämmer sig emellan väggarna och kan vara riktigt svåra att få bort efteråt. Jag brukar låta dem sitta kvar, kanske för att jag är lat, men så har jag ju en lite större anliggningsyta som fördelar trycket nästa gång.

Backa eller köra upp?

Det spelar i princip ingen roll, men har Du en Fiat med robotlåda så rekommenderar jag att Du kör upp. Orsaken är att backväxel är högre växlad än 1:an och skall Du då först pressionsbacka och sedan köra upp på klossen så blir det mycket slirande med kopplingen. Kopplingen går då varm och även om den tål det av och till är det inte att rekommendera.

Hur undviker man att rulla ner igen?

Det är det svåraste med klossar – man rullar nästan alltid ner lite grann. Ta därför lite högre höjd än Du behöver. Innan morgonen har Du kanske dessutom sjunkit ner lite i ett löst underlag. Att hålla på bromsen hårt, snurra på förarstolen och sedan dra åt handbromsen hårt är ett konststycke i den högre skolan. Jag hade övat in en någorlunda fungerande teknik innan jag tröttnade och monterade en elektrisk handbroms. Ett knapptryck och jag är parkerad. Vidare så kan Monika släppa den hårt åtdragna handbromsen lika enkelt, bara det en stor vinst!

Långtids uppställning på kloss

Ställ aldrig bilen på handbromsen när Du är uppställd längre tid. Lägg i 1:ans växel och lägg för stoppklossar. Bromsarna fastnar i bromsat läge och kan vara svåra att få loss. I värsta fall slits bromsbanden bort från bromsklossen när Du försöker dra loss bromsen med motorn.

Vinterförvara inte bilen uppkörd på klossar bara för att det skall se snyggt ut med en bil i våg. Du hindrar då vattnen som smälter att rinna av. Det finns då risk att det istället rinner in i skarvar och frostspränger dem mer och mer för varje gång det har varit plusgrader följt av minusgrader.