Stolarna är bekväma men bältena slappa, för övrigt det enda i säkerhetsväg som bilen begåvats med. Åttiotalets förarmiljö är inte rolig. Men man får snabbt koll på det spartanska utbudet: Blinker, växelspak, torkare och värme.

Motorn startar snällt, det bullrar en hel del och bilen skakar. Vi anar att de vibrationsdämpande motorfästena tagit slut.

Lägger i ettan och ger mig iväg. Det drar förvånansvärt bra upp till femtio. Arbetar mig genom växlarna och når åttio knyck på femman. Där tar det stopp, mest för att motorn låter plågad och jag inte vill pressa mer. Drar av lite på gasen och hittar trivselfart vid sjuttio. För att hålla den farten i ett långt uppförslut får jag växla ner till trean. Det är skillnad på en turbodiesel från 1989 på 93 hästar och dagens kraftpaket med gott om vrid över ett brett varvtalsregister.

Färden är mjuk och lite vinglig, i vindbyarna blir det att parera med ratten. Men vi trivs bakom ratten. Så länge man åker på småvägar stör inte den låga toppfarten. Stadsmiljö är bilens bästa gren. Stora rutor utan döda vinklar, god koll på omgivningen, kort hjulbas, smidig att flänga runt med.

Gott om lastutrymmen är det ont om. Tji garage och få överskåp. Inget dubbelgolv gör att vattentanken tar plats i ena dinettesoffan. Stor garderob med två dörrar och hyllor kompenserar något. Här krävs disciplinerade resenärer som vet att packa det väsentligaste.

På vintern bör bilen gå i ide. Den är visserligen lätt med bra tryck över framhjulen, så fram kommer den och värmaren kan tveklöst ordna en varm bodel. Men isoleringen är tunn vilket betyder att bilen slukar mycket gasol. Sängen i kupén är en kall sovplats då det saknas värmarutblås i närheten. Man kan bädda dinetten för att få en varmare säng om man absolut vill vintercampa.