Stödben är ganska enkla saker, i teorin. Fyra cylindrar lyfter bilen så den hamnar i våg. Ett gyro signalerar när målet är uppnått. Men teori och praktik är två skilda ting. För det första gäller det att lyfta smart så att man inte vrider och bänder i husbilen. Det är stora krafter inblandat i att lyfta en husbil. 

Systemet ska dessutom tåla vibrationer, vägsalt, vatten, grus, is. Stödben har ingen trevlig arbetsmiljö.

Dessutom ska en amatör kunna hantera systemet utan att orsaka skador på husbilen eller systemet i sig. Det måste alltså finnas en viss idiotsäkerhet inbyggd.

Allt detta har mig veterligen alla tillverkare av hydrauliska stödben löst. Men på olika vis.

HPC har valt att använda kolvar i rostfritt stål och cylindrar av anodiserad aluminium. Låter som ett recept för galvaniska bekymmer, men de två metallerna har ingen som helst kontakt med varandra. Hydraulslangen klarar -40°C. Motor och oljetank är en enhet som antingen monteras inne i bilens dubbelgolv eller garage, eller i en låda under bilen.

Att man använder aluminium låter som att man sparar vikt. Systemet marknadsförs också som ”ultralätt”. Men det är en sanning med modifikation. Det system som monterades på denna husbil vägde 45 kg.

En av de viktigaste delarna i systemet är gyrot. Det är gyrot som styr när bilen uppnått önskat läge – stabiliserad, nivellerad, tömma tank, luta bakåt för att regnvatten ska rinna av. Optimalt för ett gyro är att sitta så nära rörelsecentrum som möjligt. Därför har HPC valt att placera gyrot, ett digitalt sådant, i kontrollpanelen. Den monteras vanligen över bodelsdörren, en central plats. Det enda man ska vara uppmärksam på är att den monteras på en så lodrät yta som möjligt, om husbilen har en vinklad panel över dörren behöver man korrigera för detta.

Kommunikationen mellan kontrollpanelen och pumpen sker via ett Can-Bus system. Alltså ett databaserat elsystem. Det blir färre elkablar vilket i sig är trevligt, men den verkliga bonusen är att man kan diagnostisera systemet om det uppstår problem.