Bilen är tung, den väger in på 4 150 kilo med all utrustning. Den i sammanhanget pyttiga 2,5 liters turbodieseln på 116 hästkrafter klarar uppgiften i spannet 40 – 80 km/h. Då känns den rentav pigg. I lägre farter, innan turbon kickat igång, är den kort och gott seg. Under accelerationen får man vara kvick på lådan för att hålla ångan uppe. Vridmomentet finns i ett mycket kort varvtalsspann.

Närmare nittio knyck går det åter segt, man når hundratio men trivselfarten ligger strax under nittio. Går det uppför får man växla ner, men lyckas ändå inte alltid hålla tempot uppe.

Ljudnivån är behaglig. Motorljudet har isolerats och inredningen håller klaffen. Det enda som låter är taksängen, den gnekar lite i kurvorna.

Att manövrera bilen är en enkelt, den känns varken stor eller klumpig på vägen. Det är först på parkeringsplatser och liknande som måtten gör sig påminda. Tyngden och de sex hjulen ger en härlig körkomfort. Skarvar och gupp passeras mjukt utan att det smäller i hjulupphängningarna.

Utrustningen når inte upp till nivån som dagens komfort- och säkerhetsstinna fordon håller. Bilbälten är den säkerhetsutrustning som bjuds. Ja, och den magnifika utsikten – man sitter nära rutan och A- och B-stolparna är lövtunna – ska naturligtvis tillföras säkerhetskontot: En modern backkamera och rejäl stereoanläggning har monterats på senare tid. I övrigt saknas lull-lull.