Här har du en husbil med betoning på bil mer än på hus. Man kör gärna och länge, i god komfort. Bodelen är knappast rymlig, men långt ifrån obekväm.

Text och foto Stefan Janeld

När man bygger husbil med så kompakta yttermått som den här, sätts byggherrens klurighet på prov – det blir det åtskilliga kompromisser innan skapelsen är klar för vägen. Pössl har reserverat sig och redan i namnet förklarat att bilen är ämnad för två. Jag vill tillägga att de dessutom bör vara vana resenärer som vet att packa blott det nödvändigaste och inget mer. Inte för att bilen inte tål att lastas, den bär 820 kilo, men det blir lätt trångt och oordning om man plockar med sig för mycket.

Fords allt för höga sittställning är inte lika framträdande i vankonversionerna som i vanliga husbilar. Här slipper vi snurrplattan som bygger sisådär fem centimeter. Jag sitter helt okej i en ombonad förarmiljö. Utsikten och överblicken är perfekt. Jag hanterar bilen som vilken personbil som helst. Att det är fri sikt genom bakdörrarnas fönster gör inte saken sämre.

Stolens sittdyna är förvisso något kort. Men det uppvägs av att den går att tilta djupt i bakkant och på så vis sitter jag djupt i stolen och avlastar låren. Aldrig att jag under de sextiofem milen kände mig trött i kroppen. Å andra sidan, jag hade inte tackat nej till två armstöd istället för det enda. Mina 182 centimeter hade ett problem: bordsskivan som har sin stuv bakom ryggstödet tillät mig inte att vinkla ryggstödet för en optimal körställning. När jag fann annan plats till skivan var problemet löst.

Utrustningen är god. AC, farthållare, stereo, dubbla airbags, ABS, antisladd och antispinn är inte illa.

Motorn är pigg, 140 moderna dieselkusar räcker långt. Vridmomentet är hela 350 Nm, 30 mer än vad Fiats 130 hästars diesel levererar, och alla vet vi hur stark den är. Växellådan är distinkt och lättjobbad. Chassit beskrivs bäst med en segelbåtsterm; begynnelsevek men slutstyv. Sväljer ojämnheter bra och trots kort axelavstånd är den varken struttigt eller hoppigt. Och – trots korta hjulbasen –förvånansvärt stadig i sidvind. Något som jag fick kvitto på då jag körde genom en rejäl höststorm mellan Mantorp och Jönköping. Det haglade och blåste så pass att vattnet blåste av vägen. Grenar och bråte yrde i luften. Färden var stadig och även om viss passning krävdes var det aldrig obehagligt.

En annan fördel med ett lite mjukare chassi är att vägljudet inte fortplantas som i ett hårdare avstämt. Det är tyst i bilen. 69dB ger den en hedrande tredjeplats bland de 50-talet husbilar vi testat hittills. Brus från skjutdörrens fönster är det enda som stör.

Bak i bodelen dominerar den rejält tilltagna U-soffan. Fyra till sex personer umgås utan problem. Jag upplevde ryggstöden som låga, tji stöd för skuldrorna. I övrigt en bekväm plats för två personer som kan vräka ut sig. Vid sovdags bäddar man snabbt till en dubbelsäng, 170 centimeter bred och mellan 185 och 228 centimeter lång. Det går att använda sofforna som enkelbäddar, i smalaste laget dock, blott 70 centimeter. Som ensam resenär är det lockande att ha den längre soffan bäddad hela tiden och använda den andra som mat- och arbetsplats.

Har man olika dygnsrytm kan man sitta i den främre passagerarstolen och inta morgonkaffe medan kärleken sover vidare.

Köket är inte stort. Men har större avställnings- och arbetsyta än många andra husbilskök. Tacka den fiffiga extraskivan som enkelt fälls upp för det. Dock blockerar skivan helt ingången till bodelen. Köket vinner poäng på att vara försett med lådor istället för skåp. Bättre överblick och enklare att nå.

Toalettutrymmet är klart begränsat. Det erbjuds hyggligt med stuvutrymme. Trädetaljer lyfter intrycket och ett rejält fönster trollar bort klaustrofobin. Ska det duschas är hela utrymmet duschkabin, ett draperi medföljer som ska skydda trädetaljer från vatten. Toalettens lock blir duschpall. Vill man duscha utomhus blir det till att dra ut duschhandtaget genom fönstret. Ingen toppenlösning.

Stuvutrymmen finner man överallt. I överskåp, under soffan och i små luckor i golvet. Inga utrymmen lämnas outnyttjade. Men det är inga stora utrymmen, bara många till antalet. Endast bak, under soffan, erbjuds ett utrymme stort nog för skrymmande last. Tankstorlekarna är rejäla och klart i klass med fullstora husbilar.

Värmaren är en luftburen Truma med inbyggd varmvattenberedare. Bilen borde ha en dieselvärmare, om du frågar mig. Den rimmar bättre med dess personlighet som äventyrs- och upptäckarfordon. Man lockas bort från vägar där det är ont om gasoldepåer.

Ska man använda bilen vintertid behövs den anpassas. Stora fönsterytor ökar risken för kallras. Ett täcke över kupén krävs, likaså isolerskivor i takluckorna. Isolerad och uppvärmd spillvattentank är tillbehör – tänk efter före när du köper. Den största vintermissen i mitt tycke är gasolflaskornas placering. Man måste öppna båda bakdörrarna för att skifta flaska. Det blir direkt svinkallt inne i bilen. och som alla vet tar gasol alltid slut mitt i natten.