Utvandrarnas väg

Text & Bild: Christer Johansson

Mellan åren 1850 och 1930 utvandrade nästan 40 miljoner människor från Europa till Nordamerika, i den största folkvandringen i mänsklighetens historia. Av dessa var 1,3 miljoner svenskar. Var femte emigrant kom från Småland.

Utvandringen till Amerika förknippas ovillkorligen med smålänningen och författaren Vilhelm Moberg. Med romansviten: Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige, befäste den store författaren genom detta magnifika litterära epos ett angeläget kapitel i svensk historia.

1. Här börjar Utvandrarnas väg X

Is this the Moberg Trail? undrade den medelålders mannen på parkeringen.
Yes Sir, that’s correct… svarade jag. Utvandrarnas väg börjar här i Eriksmåla vid Majas Café och Kök. Och fortsätter ända ner till Karlshamn vid sydkusten.
Well, thanks. I appreciate your info. All right let’s go, sade mannen till sin hustru och hoppade in i hyrbilen.

Det gick inte att ta miste på, att den medelålders mannen var en av de många ättlingar, som varje sommar besöker bygden som förfäderna en gång lämnade.  Förresten… det kunde kanske ha varit jag själv som stod där i Eriksmåla och frågat om vägen! Om inte…

 2. Utvandrarnas Väg X

The Moberg Trail. Jag har åkt i Karl Oskars och Kristinas hjulspår, från Eriksmåla och Åkerby vägskäl i Småland, ner till Karlshamn i Blekinge, varifrån första etappen västerut gick till England.

De amerikanska besökarna föredrar att kalla Utvandrarnas väg eller Amerikavägen, för The Moberg Trail. Utvandrarnas väg drar fram genom Mobergs hemtrakter och kända romanmiljöer. Genom dokument, byggnader, monument och personliga berättelser, lever minnet kvar av de människor vilka tvingades lämna den relativa tryggheten bland hembygdens ryggknäckande och hopplöst steniga och ofruktbara moränmarker på småländska höglandet.

Så här kunde det ha sett ut, det som man lämnade bakom sig.
Så här kunde miljöerna ha sett ut, och som man lämnade bakom sig och längtade bort ifrån.
I dag avlöser de småländska idyllerna varandra längs Amerikavägen. Det har inte alltid varit så.
I dag avlöser de småländska idyllerna varandra längs Amerikavägen. Det har inte alltid varit så.

 

Den småländska metamorfosen. I dag pastorala idyller som man gärna återvänder till, gång efter gång. De små husen, stugorna och torpen är eftertraktade sommarbostäder för både svenskar, danskar och tyskar. Annat var det då… för ett och ett halvt sekel sedan. När man satsade hela sin framtid genom att sälja det lilla man ägde och för de sparade pengarna tog farväl av hunger, fattigdom, elände… och sten i alla dess tänkbara konfigurationer, för en osäker tillvaro fler mil hemifrån än de allra flesta kunde räkna till. I en del socknar var emigrationen extremt hög. Från Långasjö utvandrade 1200 människor, motsvarande hälften av socknens invånare år 1900.

Klasatorpet, inspelningsplatsen för Jan Troells filmatisering av Utvandrarna. I filmen utgör det ena huset Karl Oskars föräldragård.
Klasatorpet, inspelningsplatsen för Jan Troells filmatisering av Utvandrarna. I filmen utgör det ena huset Karl Oskars föräldragård.

 

Den långa resan. Inför denna väldiga folkomflyttning uppstår en mängd frågor, som börjar med: Varför?

Svaret är enkelt: man ville bort från sociala missförhållanden som fattigdom, hungersnöd, befolkningsökning, översitteri, motbjudande klasskillnader, feodalt förtryck, ofrihet, det slavliknande statarsystemet präglat av livegenhet, religionsförföljelse, bristen på människovärde och allmän proletarisering av jordbruksbefolkningen… Det fanns ingenting att förlora. Men allt att vinna, vilket inte alltid var så lätt.

Att lämna släkt, vänner och den relativa tryggheten i hemlandet för det okända kring förrförra sekelskiftet, var ett obeskrivligt äventyr. Detta i en tid då man som längst hittade sin äkta hälft i grannbyn och förblev hembygden trogen livet ut. Det enda man visste om landet i väster, var det man läst i de efterlängtade ”Amerikabreven” och hört andra berätta.

Här samlades man inför resan ner till Karlshamn.
Här samlades man inför resan ner till Karlshamn.
En rest sten minner om Åkerby vägskäl.
En rest sten minner om Åkerby vägskäl.

 

Åkerby vägskäl. Det var här som traktens utvandrare samlades, för första etappen ner till Karlshamn i Blekinge. I Wilhelm Mobergs roman lämnade Kristina och Karl Oskar Åkerby vägskäl en gråmulen torsdagsmorgonen i april 1850. Briggen Charlotta af Carlshamn var 40 steg på längden och 8 steg på bredden. Resan tog 10 veckor med 78 passagerare instuvade i lastrummet. Resans slutmål var Chisago County i Minnesota.

Denna syn skulle sannolikt utgjort en hägring för Karl-Oskar...
Denna pastorala idyll skulle sannolikt utgjort en hägring för Karl-Oskar…

Drömmen om Amerika. Den vet vi inte så mycket om. Fast vi kan ana oss till om hur man i statarlängor, trånga bondstugor, i enkla torp och i dragiga drängkammare upphetsat pratade, diskuterade, föreställde sig medan man önskade sig bort från eländet och tröstlösheten till landet i väster. Drömmar och fantasier om bättre tider höll modet uppe när hungern gnagde under kalla, blåsiga vinterkvällar.

 

Själv tror jag drömmarna var ganska anspråkslösa, med dagens mått mätta. De handlade sällan om att skyffla guld eller att bli dollarmiljonär. Snarare om en enkel, timrad stuga, en präktig häst, en flock höns, en brunn på gården med friskt vatten, ett par välgödda kor och några grisar, ett par kalkoner och ett majsfält som rasslade i den varma kvällsbrisen någonstans i Mellanvästern. En önskedröm om att detta lilla en dag kunde bli mitt och som familjen tillsammans själv fick äga och rå om. Drömmen om trygghet och mat på bordet. Och att bli respekterad som människa.

Korpamoen.

Wivian på Korpamoen. Besökte förstås Korpamoen, dessvärre stängd då dagen var sen. Har dock sedan tidigare ett vackert minne härifrån. Wivian Petersson som då var guide på Korpamoen i Ljuder, och länge hade jobbat med turister, bad mig sitta ner och bjöd på kaffe och nybakad sockerkaka. Under tiden berättade hon om sina rötter i den stora utvandringen. Det var en fin upplevelse att bara lyssna och samtidigt få koppla av i denna genuina kulturoas, mitt i den svenska sommaren då den var som varmast och vackrast.

– Vi är några gamla pensionärer på mellan 75 och 80 år som slagit oss samman för att hålla denna bit av vårt kulturarv vid liv, berättade Wivian, som var född i Kråksjö på andra sidan skogen, medan förrförra seklet bara var några år gammalt. ”Drängatorpet” som det egentligen kallades, antas utgöra förebilden för Korpamoen i Utvandrarna.

Från Åkerby vägskäl till Ellis Island i New York.
Från Åkerby vägskäl till Ellis Island i New York.

Börja om från scratch Vid framkomsten fanns inget dukat bord och ingen statlig mottagningskommitté som erbjöd fritt uppehälle eller gratis helpension på hotell, fria kläder och fickpengar, lika lite som det fanns gratis språkundervisning och tolkservice, barnbidrag eller socialbidrag… Det fanns ingenting!

Utom kanske någon släkting eller bekant som mötte upp, och kunde visa tillrätta efter att den svenske utvandraren stigit i land på Ellis Island, med sin slitna resväska, två tomma händer och drömmen om en bättre framtid.

Immigranten släpptes in först efter ha genomgått en noggrann läkarundersökning; sviktande hälsa eller att pappren inte var i ordning kunde betyda att man genast skickas tillbaka med vändande båt. Sedan gällde det att snabbt hitta ett jobb, helst samma dag!

USA som land blev ett mycket framgångsrikt koncept, byggt på: frihet, demokrati, vilja, ambition, hårt arbete, envishet, framåtanda, kompetens, lojalitet och företagsamhet. Detta kan man bl a tacka 100 000-tals duktiga, arbetsamma och initiativrika svenskar och svenskättlingar för, som i betydande utsträckning inom alla samhällssegment, medverkat till att bygga Amerikas Förenta Stater. Det är ingen hemlighet, att svensken var väl ansedd, respekterad och hade ett mycket gott rykte i det nya landet.

Anna Karlsson på Duvemåla.
Anna Karlsson i Duvemåla med ett astrakanäpple från Johans-fors i handen.
Kristina från Duvemåla.
Kristina från Duvemåla med ett astrakanäpple i handen… sym-bolen för längtan till Sverige.

 

Duvemåla är Kristinas hemby och barndomshem i Mobergs roman. I verkligheten byn där Vilhelm Mobergs mormor Johanna föddes 1833; den övervuxna husgrunden skymtar i gräset. Mitt emot finns ett småländskt bondehem; Rundquistagården, opåverkad av tiden. I kaffestugan träffade jag sommarjobbande Anna Karlsson, ättling till Vilhelm Moberg, som var Annas mormors morbror. Anna gick vid tillfället sista året på Vilhelm Moberg gymnasiet i Emmaboda.

Anders och Marice Karlsson från Orrefors. Husbilsåkare som var på dagsutflykt i hemtrakterna. Tillsammans drack vi kaffe mitt i den svenska sommaren, i trädgården i Duvemåla, tvärs över grusvägen där Mobergs mormor föddes. Och naturligtvis hade Anders direkt anknytning till den stora utvandringen, med flera släktingar Amerika, och som brukade komma över till Småland för att hälsa på.
Anders och Marice Karlsson från Orrefors. Husbilsåkare som var på dagsutflykt i hemtrakterna. Tillsam-mans drack vi kaffe mitt i den svenska sommaren, i trädgården i Duvemåla, tvärs över grusvägen där Vilhelm Mobergs mormor föddes. Och naturligtvis hade Anders direkt anknytning till den stora utvand-ringen, med flera släktingar Amerika, och som brukade komma över till Småland för att hälsa på.

 

Hembygd och kulturarv. Utvandrarnas väg blir lätt till en social upplevelse. Genom möten med människor, som delar med sig av erfarenhet och kunskap kring den lokala historien. Människor stolta över sin hembygd och sitt kulturarv, i vars hjärtan det alltid finns plats för de avlägsna familjemedlemmarna i väster, på andra sidan det stora havet. Engagemanget är stort.

Historien hålls vid liv genom kontinuerliga kontakter med ättlingarna i Minnesota, Texas, Wisconsin, New Jersey, California… Ofta är hembygdsföreningarna en drivande kraft. I dag handlar det inte längre om ”Amerikabrev” som tog flera veckor på sig för att nå Europa, utan om e-mail som byter kontinent på ett par sekunder. Allt medan Vilhelm Mobergs litterära ande vakar över föreställningen.

Tavla av Moberg i Duvemåla.
Tavla av Moberg i Duvemåla.

 

Vilhelm Moberg (1898-1973) föddes på ett soldattorp i Moshultamåla i Algutsboda socken. Moberg är odödlig i litteraturhistorien genom romansviten om utvandringen. Han återkommer till hembygden i sina böcker; uppväxten, miljöerna och människorna gav inspiration till hans författarskap. Så här beskrev han inflytandet av sin uppväxt:

”Jag är för min del starkt medveten om att min växtgrund på en stenbacke i Småland, i Uppvidinges skogsbygd, har präglat hela min livssyn.”

Mobergs utvandrarepos har utnämnts till 1900-talets bästa svenska roman, samtidigt som författaren kallats århundradets journalist.

Här låg en gång Mobergs födelsehem.
Här låg en gång Mobergs födelsehem. Ett enkelt soldattorp som revs 1924. Här bodde Ville, som han också kallades, under sina första nio år.

 

Mobergsstenen.
Mobergsstenen.

Mobergsskolan i Moshult. Människorna jag möter längs Utvandrarnas väg har oftast egen erfarenhet från utvandring inom familjen. Man berättar gärna om ”onkel Carlson i Minnesota”, ”kusinerna i Wisconsin” och ”släkten i Florida”. Medan många varit över och hälsat på, samtidigt som besöken från andra sidan Atlanten duggar tätt.

Man vänjer sig snart under samtalens gång, med att det är lika naturligt att nämna någon familjemedlem som bor i St Paul (Minnesota), Denver (Colorado) som att en faster bor i Nybro! Smålänningarna är stolta över sina blodsband på andra sidan Atlanten.

Mobergland.
Mobergland.
I Moshult ligger Moshultamålas gamla skola. Det var här som en av Sveriges mest älskade och mest lästa författare fick sin grundläggande skolutbildning.
I Moshult ligger Moshultamålas gamla skola. Det var här som en av Sveriges mest älskade och mest lästa författare fick sin grundläggande skolutbildning.

 

"Ställplats Moshult"
“Ställplats Moshult”. Det ges utmärkt möjlighet att ställa upp husbilen i anslutning till Mobergs-skolan.
Vandrarhemmet i Moshult.
Och på vandrarhemmet i Moshult, mitt emot, äter man en god frukost medan man generöst informeras om Mobergland.

 

Astrakanäpplet utgör för Kristina i Mobergs utvandrarepos ett symboliskt attribut och hemlängtan till det gamla landet. När Karl-Oskar räcker över ett astrakanäpple till Kristina på dödsbädden, minns hon och förnimmer doften av sin barndom i en annan värld långt borta, och känner att hon äntligen har kommit hem. Dessa blir de sista orden som Kristina från Duvemåla viskar innan hon somnar in… ”Äpplena ä mogena hos oss. Jag ä hemma”.

17. Det tunnar ut bland glashyttorna X

Det tunnar ut bland de anrika glasbruken i Småland. Det ena efter det andra har packat ihop och stängt, medan en flerhundraårig hantverkstradition ses försvinna. I anslutning till Utvandrarnas väg finns bara glasbruket i Skruv kvar.

Det var på Johansfors glasbruk man blåste det vackra Astrakanäpplet, något som dessvärre är historia precis som glasbruket i övrigt. Emmaboda kommun har i dag de vackra glassamlingarna från Johansfors glasbruk och som finns på glasmuseet i Boda.

På bilden ses Monica Lyrén med det symboliskt sista Astrakanäpplet från Johansfors.
På bilden ses Monica Lyrén med det symboliskt sista Astrakanäpp-let från Johansfors.
Det har forsat färdigt i Johansfors!
Det har forsat färdigt på glasbruket  i Johansfors!

 

Utvandrarnas väg. Kallas vägen som utvandrarna från Småland, Öland och Blekinge färdades på, ner till den väntande båten i Karlshamn. Första etappen gick oftast till Liverpool i England, där man inväntade passande båtlägenhet över Atlanten. Vid den amerikanska folkräkningen år 2000 angav ca fyra miljoner amerikaner att de hade svenskt ursprung. Den faktiska siffran anses mycket högre, och uppskattas i dag till minst det dubbla. Minnesota är den stat med flest invånare med svensk härkomst; omkring 10 procent.

Utvandrarnas väg eller Amerikavägen.
Utvandrarnas väg eller Amerika-vägen, alt. The Moberg Trail.

 

Blomstergården i Eringsboda i norra Blekinge som etablerades på 1940-talet finns inte längre. Efter att varit en av Sveriges i särklass populäraste trädgårdsanläggningar, stängdes den 2014 för allmänheten och har sedan dess inte öppnat igen.

En klassiker har stängt grindarna.
En klassiker har stängt grindarna.

 

Här och var längs väger dyker Per Tanos träfigurer upp.
Längs vägen dyker träsnidaren Per Tanos figurer upp…
...medan vimplar och skyltar talar om på vilken väg vi befinner oss.
…medan vimplar och skyltar talar om på vilken väg vi befinner oss.

 

Hjorthålan camping och ställplats ligger vackert i svagt kuperad terräng med förtrollande miljöer i Eringsboda, alldeles vid stranden av Ronnebyån.

Förutom en plats i solen, går det här att hyra kanot, roddbåt och dessutom fiska i Ronnebyåns stora vattenmagasin.

 

Astrid på Hjorthålan funderar på hur man skall kunna förlänga campingsäsongen...
Astrid Pohl på Hjorthålan funderar på hur man skall kunna förlänga campingsäsongen…
...Sverige är för vackert att stänga efter industrisemesterns slut!
…Sverige är alldeles för vackert att stänga efter industrisemesterns slut!

 

Sensommarpaddling på Ronnebyån.
Astrid har rätt… visst måste vi ta bättre vara på “off season”. Sensommarpaddling på Ronnebyån.

 

Tidigt höstfisk efter gädda i Blekinge skärgård utanför Karlshamn.
Möjligheterna är många… Tidigt höstspinn efter gädda i Blekinge skärgård utanför Karlshamn.

 

Kristina kastar en blick över axeln...
Kristina kastar en längtande blick tillbaka över axeln…

 

Karlshamn, första etappen på resan västerut. Det var härifrån man lämnade det gamla landet. Längst ute på udden i Hamnparken reser sig Axel Olssons mäktiga skulptur föreställande Karl Oskar och Kristina; Utvandrarmonumentet. Karl Oskars blick är stadigt förankrad i fjärran, medan Kristina som längtade hem ser sig om över axeln…

Livets tillfälligheter. De flesta jag träffade längs Utvandrarnas väg hade på något sätt anknytning till den stora utvandringen. Precis som jag själv. Min farmor, hennes syster och två bröder emigrerade i början av 1900-talet. Min farmor var den enda som återvände hem. De andra blev kvar ”där inne”, vars familjer jag besökt vid ett par tillfällen, och hos vilka jag även jobbat, och själv i mitten av 1970-talet var på vippen att slå ner mina bopålar i Massachusetts. Vadå tillfälligheter…!

Jo, för om inte farmor Jenny efter ett par år, hade längtat så förskräckligt efter sin ungdomskärlek Edvard, hade denna artikel aldrig blivit till. Utan i stället kunde det varit jag själv i den där hyrbilen, som sökte mina rötter längs Amerikavägen, eller Utvandrarnas väg. Och undrat: Is this the Moberg Trail?

Glöm inte att klicka på bilden för större bilder!