Tar de fem kliven upp i bilen, slår mig ner bakom ratten. Överblicken är god, sitter högt och nära rutan. När jag ska svänga ut på de våta vägarna i Upplands Väsby för vidare färd mot Uppsala saknar jag de små filialspeglar som vanligen finns på bilar i prisklassen. De som tacksamt visar de främre hörnens placering. Utan dem har jag inte hundra koll på bilens placering i trång trafikmiljö. Men föralldel, bilen är smidig att manövrera tack vare snäv svängradie.

Motorn på 205 hästar är kopplad till en 8-växlad äkta automat – en relativt ny drivlina som vi tidigare öst beröm över. Och känslan är lika god denna gång. Framfarten är effektiv, växlarna går i mjukt, både vid acceleration och inbromsning. Lådan har två lägen – ECO och Power. Power inte är någon personlig favorit. Det varvar mer, bullrar mer och jag inbillar mig att det slår virvlar i dieseltanken. Men så värst mycket piggare känns inte bilen. Troligen en växel som har sitt berättigande de gånger man ska bestiga branta backar. Något det är ont om på E4 mot Uppsala.

I Eco läge är framfarten trivsam, lådan är snabb att växla upp, man slipper de värsta varvningsbrölen. Strax under 100 km/h är färden stabil och motorljudet håller sig i bakgrunden. Jag och min son, som har sportlov och då får följa med pappa på jobbet, pratar i vanlig samtalston. Trots att han valt baksätet. 

Flair är en utmärkt långfärdsbil skapad för långa dagsetapper. Bakaxeln är luftfjädrad, ojämnheter på motorvägen sväljs mjukt och utan dramatik. På mindre vägar i sämre skick blir färden rätt så gungig.