Nu är det inte bara för att fabrikatet är helt nytt i Sverige som jag är lite extra peppad inför mötet. Det är också min första bekantskap med Ivecos nya åttaväxlade automatlåda. En riktig automat, inte en robotväxlad manuell. Det är också första gången jag kör Ivecos 205 hästar starka motor. Den har varit med länge, men inte nått många husbilar  eftersom den bara funnits parad med en manuell växellåda och husbilister säger ja till starka motorer, men inte i kombination med en manuell växellåda. Den halvautomat som finns till den mindre motorn klarar inte vridmomentet som den starkare motorn levererar.

Lådan har två lägen – Eco och Power. Precis som namnen antyder ska Eco värna förbrukningen och Power utnyttja motorns kraft maximalt.

Lådan är en smidig historia, jag får titta på displayen för att se när den växlar. Redan i Eco läge tycker jag den drar väl mycket på växlarna. Det hade inte gjort något om det inte var för att motorljudet är väl högt under gaspådrag. Väl uppe i jämn fart på åttans växel är motorljudet inte störande. I 90 knyck snurrar motorn på 1 800 lugna varv. Jag valde ett par gånger att manuellt tvinga i en högre växel. Något lådan accepterade utan knot. Men trampade jag till ack så lite på gasen kastade den direkt in en lägre växel.

I Power läge drar den ännu mer på växlarna. Men det känns inte som jag accelererar fortare. Det blir bara mer motorljud. Power-läget lämpar sig troligen bäst i en fullastad bil eller när tungt släp dras.

Jag återgår snabbt till Eco; jag tror många med mig gör detsamma.

Kraft finns, 205 hästar och 470Nm är rejäla siffror. Turbon har variabel geometri vilket gör att den levererar full kraft oavsett varvtal. Om man långsamt saktar ner kan lådan hålla kvar åttonde växeln ner till 60 kilometer i timmen.

Efter diverse manövrerande i trång trafikmiljö i lägre fart styr jag ut mot motorvägen. Tar upp bilen i 90 – ”husbilsfart” – för att se hur den beter sig. Men den vill inte åka i 90. Jag kommer hela tiden på mig att åka i närmare hundratio. Vilket denna blåsiga dag kräver viss passning. Farthållaren blir lösningen. När jag kan ligga och ”lunka” i 90 är färden lugn och harmonisk.

Överblicken från förarplatsen är toppen. Jag sitter nära vindrutan. Har god överblick i bilens närområde och björnkoll på de fyra hörnen. Speglarna hänger framför rutan, tyvärr är de aningen darriga i fart. En störande detalj: vänster spegel döljs mer eller mindre bakom en grov A-stolpe beroende på vilket avstånd man sitter från ratten. Ju närmare desto mindre är problemet.

Komforten under färd är hög. Stolarna är komfortabla, jag finner snabbt en vilsam körställning med bra stöd för såväl svank som lår. Bilen har dessutom full luftfjädring. Den filtrerar bort korta ojämnheter och håller bilen i våg så att dämparna kan arbeta på bästa vis.

Utrustningsnivån är, som sig bör i denna klass, fullödig – klimatanläggning, farthållare, backkamera, bra ljud i stereon, GPS, elspeglar med värme.

Solskydden är manuella och ganska smala, solen har inga problem att finna glipan mellan dem. Jag vill nyttja framrutans eljalusi som solskydd, men den är inaktiverad under färd, dessutom är reglaget placerat över bodelsdörren. En säkerhetsåtgärd för att den inte ska falla ner av misstag och orsaka en olycka. Onödigt tycker jag, flera tillverkare har ett reglage till jalusin bredvid ratten.

Säkerhetsmässigt håller tyngre transportbilar en lägre nivå än sina lättare syskon. Testbilen saknar därför helt airbags. Det går att beställa, men vem kommer på tanken? 2015 utgår man från att det är standard. ABS och antispinn finns dock.