Förarmiljön känns plastig men ergonomin är det inget fel på. Det är en rymlig hytt att sitta i. Instrumentpanelen håller sig undan, utan den skrymmande mittkonsol som andra fabrikat envisas med.

Ratten är stor och tyvärr inte ställbar. Men jag sitter ändå riktigt bekvämt och rattar bilen med lätthet. Servon är inte lika lätt i låg fart som jag vant mig vid från dagens Fiat modeller.

Lådan är sexväxlad och lättjobbad. Påfarten till E4:an avverkas snabbt och jag har inga problem att ansluta till den ganska uppskruvade trafikrytmen.

De 145 hästarna under huven är inga ponnyer, det är urstarka Ardennerhästar. Att hålla 110 km/h är inget problem. Men som med alla husbilar är 90 km/h en bekväm fart. Då snurrar motorn nästan ljudlöst i 1800 varv. Eller ljudlöst… Man hör den knappt för det är en del väg- och vindljud. Även bodelen gör sig påmind med ett knirr eller knarr ibland.

I vindbyarna känner jag att jag behöver styra emot lite. Det rejäla överhänget är troligen boven.

Komforten är hög. Bilen går mjukt och fint och stolarna är mycket bekväma. Det är ett AL-KO chassi med individuell hjulupphängning bak. Det gör sitt jobb väl.

Säkerhetsutrustningen är inte i nivå med dagens bilar. Men det finns två airbags och ABS bromsar. Standard i de flesta husbilar vid denna tid var blott en airbag till föraren.

Farthållare, elhissar, AC, stereo och backkamera är vad dagens komfortbilister förväntar sig. De blir inte besvikna. Lite kul är att backkameran har ljud, så om man står bakom bilen kan man hjälpa till att dirigera med både handtecken och verbala kommandon.