Då är Stor Snubbe tillbaka för en omgång blogginlägg. Denna gång är föremålet för mina skriverier en helintegrerad Malibu med långbäddar. Mer bostad än den lilla campingbil jag använde i somras, men inte lika mycket bil. Får se hur jag kommer trivas och hur den tacklar svensk vargavinter.
Av Stefan Janeld
Att låna husbilar är alltid vanskligt och något jag ogärna gör eftersom det sällan går smidigt. Men efter upplevelsen med ”Drömmen” i somras där allt gick som på räls hade jag blodad tand. Ville upprepa detta med ett annat fordon. Tyska Malibu nappade på idén.
Det började sådär
Kom överens med dem att hämta bilen i samband med CMT mässan i Stuttgart. Var noga med att förklara att jag skulle ta flyget till mässan och därför inte hade med mig sängkläder, köksredskap eller annat man behöver för att bo i husbil. Det tar ju ändå några dagar att åka hem. Och på vägen har jag ett stopp hos familjen Volkner i Wuppertal. Jag planerade en tripp på sex dagar för att komma hem.
Får nycklarna till bilen på en parkering utanför mässan. Inne i bilen ser jag att den är helt tom. Likaså är vattentanken. Startar kylskåpet och det varnar att något är fel. Likaså gör värmaren.
Han jag fick nyckeln av har gett sig av och jag inser att jag har lite att ta tag i. På området finns en automat för vatten och tömning av spillvatten och toa. Jag ställer bilen med vattenpåfyllningen jämte automaten. In i garaget och tar fram vattenslangen. Men det blir ingen tankning av vatten. Utkastet på automaten är gängat. Min slang har Gardenakoppling. Tyvärr finns ingen hane med gänga i bilen. Nåja, jag fixar det på en mack eller camping i Düsseldorf som är dagens mål. Men först en tur till Jysk för sängkläder och sedan en stormarknad för käk och utensilier.
Alles gut!
Några tusenlappar senare är vi redo att lämna Stuttgart. Sängarna är bäddade, kylen full och det finns papptallrikar och bestik. Avstod kokkärl, kan leva på kallskuret och vägkrogar till jag kommer hem.
Kylen hoppade igång efter att jag stängt av den. Stängt av gasen och sedan startat gasen igen och därefter startat kylen. Jag hade korkat nog trott att gasen var på när jag fick bilen och startade kylen utan att kolla.
Värmaren var lite trixigare att få igång. Helt enkelt för att jag var okunnig. Malibu använder inte Trumas manöverpanel. De har en egen. En riktigt bra ska säga, föredömligt enkel att hantera. Vad jag inte visste var att då den ger ett felmeddelande måste man släcka felmeddelandet. Det räcker inte med att åtgärda felet. Det tog ett tag, men till sist hade jag ”kvitterat” felmeddelandet och värmaren hoppade igång.
Vatten visade sig svårfunnet
Väl i Düsseldorf lär vi oss att tyska soppamackar inte har vatten och att de lokala campingarna är stängda fram till mars. Vi åker till en stormarknad och köper de sista fyra 8 liters dunkarna med vatten.
Det går riktigt bra att hälla från dem. Lättad går jag in i bilen, aktiverar vattenpumpen och börjar fylla varmvattenberedaren. Men något är galet. Pumpen slutar inte när jag stänger kranen.
Helvete!!! Det måste vara frostvakten till värmaren som är öppen.
Varför lämnar de den öppen i en helt tom bil?
Jodå, jag är sådan att jag hellre idiotförklarar andra än förbannar mig själv för att inte kolla sånt jag vet att man ska kolla.
Snabbt ner under luckan i golvet för att stänga frostvaktens ventil. Men det är för sent. Vattnet har runnit ut. Man hade även lämnat färskvattentankens tömningsventil öppen.
Nåja, imorgon är jag hos Volkners och där kan jag fylla vatten. Men det hade varit trevligt att duscha innan besöket. Jag raggarduschar i mineralvatten från kylskåpet. Kallt, men det funkar.
Väl hos familjen Volkner får jag ett tips som jag vill dela med mig av. Vatten hittar man enklast på kyrkogårdar. Ett tips jag kommer ha i minnet till nästa gång.
Skriver detta på parkeringen vid Puttgardens färjeläge
Jag hämtade bilen i tisdags. Nu är det fredag och allt ombord är igång. Jag har stortrivts i bilen under vägen hit från Düsseldorf. Solen har skinit, vägen har största delen varit torr och fin. Ingen snö, lite regn. Jag valde att ta Autobahn, ni vet de där berömda frifartsvägarna med en snitthastighet på typ 70 km/h på grund av köer (stau) vid alla vägbyggen.
Autobahn, jo ja tackar ja. Snarare Stautobahn!
Men trots snigelfart under långa sträckor var mitt humör på topp och jag njöt hela vägen. Malibu har en föredömlig förarmiljö med en djupt nerdragen framruta. Jag kör bilen lika enkelt som en halvintegrerad. Enklare faktiskt för backspeglarna är fantastiska. En inte oviktig detalj på stautobahn där det gäller att ha kolla på stjärnpiloter som flyger lågt i tvåhundra knyck.
Med countrymusik i stereon satt jag och trallade hela vägen till Puttgarden, var en perfekt gentleman i trafiken och lämnade plats för alla som ville åka in framför mig. De sex timmarna det tog flög förbi lika snabbt som rovfåglarna flyger bredvid vägen i jakt på mumsigt roadkill.
Fortsättning följer
Detta får räcka som första kapitlet i denna bloggserie. Imorgon väntar en kort färjetur och sedan vidare färd mot Stockholm. Planen är att vara hemma på söndag. Men det kan bli senare. Läser på nyheterna att det väntas stormvindar och snökaos i södra Sverige imorgon. Om det blir så tror jag att jag väntar ut vädret.
I bildgalleriet nedan kan du se bilder från mina första dagar ihop med denna Malibu. Som ännu inte fått något smeknamn. Behöver lära känna den bättre först.
Klicka för större bilder och bildtexter.
