Ford Transit har haft ett tvivelaktigt rykte som husbilsgrund, det handlar främst om att man anser bilarna vara gungiga. Men när den sjätte inkarnationen lanserades 2006 lyfte en och annan på ögonbrynen. Bilen var ett rejält lyft. Dels var motorerna starkare, dels var lådan befriad från växelspak modell tjurpitt till förmån för en kort och lättjobbad spak monterad på instrumentpanelen. Även chassit fick ett lyft, fortfarande mjukt, men inte svajigt. Bäst beskrivs det med en segelbåtsterm – begynnelsevek men slutstyv. Resultatet är kort och gott ett komfortabelt chassi som mjukt sväljer ojämnheter. Färden blir även tystare med ett mjukt satt chassi eftersom det rister mindre i inrdningen.

Däremot fick den kritik för att man satt för högt. I husbilar med snurrbara framstolar tittar man rakt in i det uppfällda solvisiret om man är mer än 185 centimeter över havet. Testbilen har inte snurrbara framstolar, så den kritiken saknar udd i vår testbil.  Mina 182 centimeter trivs bakom ratten bortsett från den usla sikten vänsterut. Bodelen är högre än förarhytten. De fönster som skulle kunna ge mig överblick hamnar för högt för att jag ska kunna se ut.

Motorn på 130 hästkrafter är pigg, rentav rapp, upp till 90 km/h. Jag har inga problem att hålla lagstadgad hastighet på motorvägen. Körkänslan är personbilslik.

Lådan har efter 7 000 mil inte tappat sin spänst.  Jämfört med Fiats låda är den betydligt mer distinkt. Men, fem växlar fram och en bak är knappast i takt med dagens utveckling där sex växlar är standard.

Säkerhetsutrustningen är fullgod – antispinn, antisladd, airbags, ABS bromsar är standard på alla husbilar baserade på Ford. Något annat ville Ford inte vara med om. Även komfortutrustningen är tillfyllest – elhissar, elspeglar, farthållare, AC och en stereo integrerad i instrumentpanelen.