Testdagen är gråkall, asfalten blöt och det blåser styvt från norr. I vindbyarna krävs det att jag parerar med ratten. Bilen är 780 centimeter lång och även om hjulbasen mäter hela 450 centimeter är det ett rejält överhäng för vinden att grabba tag i.

E18 mot Karlskoga bjuder inga större utmaningar för AL-KO chassit. Den grova sanden som ligger kvar på de mindre vägarna efter vinterns halkbekämpning påverkar inte ljudkomforten nämnvärt. På billigare bilar blir det gärna en smattrig färd på grusiga vårvägar.

Även vindbruset är lågt i den kraftiga vinden. Från bodelen hörs lite skaller från spisens rost när jag passerar vägskarvar, men i övrigt tji gnek eller knak.

Motorn är den urstarka trelitersmotorn på 177 hästkrafter och 420 newtonmeter. Kraft finns så det räcker. Jag hänger utan vidare med i det ganska uppskruvade motorvägstempot.

Lådan är manuell, i en så här påkostad bil känns automat mer rätt, enligt mig. Hymer har tagit beslutet att inkludera all säkerhetsutrustning som standard. Enligt dem är det en av faktorerna som gör en husbil premium. En god policy som alla tillverkare borde anamma.

Även komfortsidan är välförsedd – farthållare, navigator, backkamera, stereo, elhissar, elspeglar och en manuell AC – hade förväntat mig en automatisk klimatanläggning, men nåväl.

Fönster i såväl bodelsdörren som ovanför lillsoffan gör vänstersvängarna säkrare då jag får en glimt av vad som kommer från höger.