Det första jag noterar väl bakom ratten är den perfekta sikten. Jag sitter högt nära vindrutan. På passagerarsidan finns en särskild spegel som visar var höger framhjul är placerat på vägen. Jag ställer in den luftfjädrade stolen. Allt kan regleras: sittdynans vinkel, svankstödet, sidostödet, ryggstödet. När jag är klar sitter jag omfamnad, uppstöttad av mjukt läder. Här sitter jag hur länge som helst.

Utrustningsnivån är skyhög: klimatanläggning, backkamera, CD, elektrisk solgardin, reglage till luftfjädringen, farthållare, antisladd, sexväxlad automatlåda, låsningsfria bromsar. Och glädjande nog en säkerhetsbåge inbyggd i karossen bakom sidorutorna. En rejäl konstruktion väl förankrad i chassit, försedd med strävor som ger extra stabilitet; även om olyckan är framme skyddar karossen väl vid såväl rullning som sidokollision.

Vrider växelväljaren till ”D” för drive och ger lite gas. Den fyrcylindriga motorn varvar upp. Dieselknattret jag vant mig vid från transportbilar är här ombord ett muller som – om jag är välvillig – förmedlar kompetens och driftsäkerhet. Jag hade förväntat mig bättre ljuddämpning, men det är inga problem att tala i vanlig samtalston.

Ute på vägen möter en trång trafikmiljö med flera korsningar och en rondell. Det drygt sju ton tunga ekipaget visar sig vara smidigt. När vi sträcker ut på landsvägen och närmar oss nittio blir färden mer nervös. Det gungar lite i sidled, något som förstärks av de luftdämpade stolarna. Jag börjar kompensera, styra emot, men det gör bara saken etter värre. Rörelserna kommer inte från hjulen, det är chassi och kaross som rör sig – alltså finns inget att kompensera. När jag vant mig vid den lite nervösa gången slappnar jag av och fäster blicken längre fram på vägen. Jag känner mig som en tradarchaffis, inte minst för att jag i möten med lastbilar befinner på samma nivå. Ju mer jag kör desto mer uppskattar jag bilen. Men jag saknar vägkänslan. Fjädring, dämpare, chassi och förarstol filtrerar effektivt bort den. Saknar jag den lite studsiga gången från transportbilarnas bladfjädrar? Snudd på, men ändå inte.

Motorns 206 hästkrafter är urstarka, vad sägs om 830 Nm i vrid? Det går raskt att komma upp i nittio, är man oförsiktig passeras hundra. Farten är väl maskerad. Det är först när vägen svänger man märker ifall det går lite väl fort. Bra då att tryckluftsbromsarna är supereffektiva. Lastbilar har i tillägg till bromsarna en mycket effektiv motorbroms som sätter in så fort jag lyfter foten från gasen.

På det hela taget känns husbilen som en god reskamrat duglig för långa dagsmarscher utan att trötta ut sin mänskliga last. Enligt importören stannar förbrukningen vid 1,2 liter per mil om man kör lugnt. Pressar man på vill motorn ha ytterligare tre deciliter.