Jag tar plats bakom ratten och märker två saker. Jag sitter bekvämt och inte längre för högt, stolen är sänkt fem centimeter sedan jag senast körde Ford och det gör skillnad. När jag kör iväg får jag nästa glada överraskning. Ford brukar hugga med kopplingen på ettan och det är lätt att få tjuvstopp – inte den här. Jag kan smyga iväg mjukt och kontrollerat. Motorn är på 140 hästar och vridmomentet är högt, 35Nm högre än i Fiats 130 hästar starka motor. Det ger en rapp färd och motorn går lugnt även i högre fart. 1 800 varv i nittio är lågt och borde gynna förbrukningen.

Utrustningen är i topp, backkamera, navigator, CD, farthållare, AC, dubbla airbags, antisladd, elhissar, elspeglar – allt är standard!

Vägen vi åker på är krokig och har tagit stryk av ett antal hårda vintrar. Normalt en skakig färd men Fordens mjuka chassisättning sväljer ojämnheterna med bravur, betydligt bekvämare än vad en hårdare avstämd Fiat klarar. I kurvorna lutar bilen mer än en Fiat, men det blir aldrig obehagligt.

Hjulbasen är ganska kort, man får lasta med omsorg i garaget. Tungt lastad blir den nickig på vägen och framhjulen få sämre grepp. Fördelen med kort hjulbas är att bilen blir smidig att ratta runt i trånga trafikmiljöer.