Jag sitter bra, inte lika högt som i Fiats standardkupé och därmed hamnar ratten i bekväm höjd och fötterna i bekväm vinkel till pedalerna. Jag får snabbt koll på bilens hörn. I korsningar och rondeller är A-stolparnas tjocklek orsak till en hel del uggletittande. Den upprättstående vindrutan hamnar långt framför föraren och ger en lite distanserad körkänsla. Man åker avslappnat snarare än kör aktivt.

Vid den normalt riskabla vänstersvängen är det tacksamt att köket placerat på höger sida har ett rejält fönster och att även bodelsdörren har ett fönster, det ger mig bra koll på vad som kommer från höger.

Motorn är på 150 hästkrafter och kopplad till en manuell sexväxlad låda. En drivlina väl anpassad för bilen. Jag hänger med i motorvägstempo utan problem och på småvägar är det avkopplande att kunna använda fyrans växel som en automatlåda.

Testbilen är byggd på Fiat med AL-KO chassi och totalvikten är 4 250 kilo. Ett chassi som behöver lastas för att gå mjukt. I en olastad lättviktsbil blir det en skumpig färd när vägen är dålig. I gengäld är lastvikten över 1,2 ton.

Färden är tyst, inredningen ger inte ett ljud från sig och väg- och motorljud är väl dämpat. På riktigt dålig väg låter det lite från taksängen. En bidragande orsak till den tysta färden är att Hymer valt bort den invändiga trappan som är en vanlig källa till irriterande vägljud.