Bakom ratten sitter jag mycket bra, betydligt bättre än i Fiats originalstolar. Jag får snabbt en bra känsla för bilens placering på vägen tack vare den djupt nerdragna framrutan. De busshängda stabila backspeglarna berättar vad som händer akteröver. Backkamera kändes aldrig nödvändig under testkörningen, trots en hel del manövrerande i trång miljö.

Utrustningen i kupén är god men inte allomfattande – elhissar, elspeglar, ABS, antispinn, dubbla airbags, eldrivet solvisir, stereo, AC och farthållare.

Motorn är Euro4-versionen av Fiats 130 hästar starka diesel. Den räckte riktigt långt även om jag ibland blev omkörd av stressade Fiat-piloter som ansåg att lämplig marschfart på de sönderkörda och ringlande vägarna mellan Florens och Siena är en bra bit över hundra knyck. Jag höll åttio för att spara inredning och hjulupphängning – vägarna är bland de mest sönderkörda och illa lappade jag kört på. Det låter en hel del under färden, särskilt från chassit som får jobba hårt med underlaget. Bodelen är dock knäpp tyst, ett gott betyg åt Laikas möbelbyggare.

Även om chassit fick sig en holmgång under testet, och även om det lät en hel del, var färden på det hela taget bekväm även då kurvorna ibland var överraskande snäva. Bilen har en relativt snäv svängradie.

Tyvärr har Laika snålat in på bränsletankens storlek, ett sätt att vinna lastvikt. 60 liter ger en räckvidd på blott cirka 40 mil innan man vill fylla på för att inte riskera att köra tomt.  Självklart ska tanken rymma 120 liter på ett långfärdsekipage av den här kalibern.