Bakom ratten sitter jag bra. Stolen från Isringhausen är lite väl smal över ryggen för mig, men Björn som är smalare klagar inte. I förstone är vi skeptiska till förarmiljön. Vindrutan är ganska låg i överkant och slutar högt i nederkant. Vi föredrar djupt nerdragna vindrutor, de ger bättre överblick i närområdet. Men på de små vindlande vägarna ut mot Forsmark omvärderas det första intrycket. Bilen är lättkörd och tar även de snävaste svängarna utan problem. En trygg känsla av kontroll infinner sig. Hjulbasen är ganska kort och ger en snäv svängradie, men lång nog för att förhindra en nickig färd. AL-KO chassit gör ett gott jobb på den isiga och knaggliga vägen. Bilen har det nya nivåreglerande fjädringssystemt ALC på bakaxeln, något vi inte visste innan avfärd, men anade efter några kilometer då bilen kramade kurvor och bemästrade det knaggliga underlaget förvånansvärt bra.

“ALC är en automatiskt nivåreglerande stötdämpare från AL-KO som i tillägg till nivåjusteringen även ger högre komfort. Bilen känns stabilare och du kan ta kurvor i högre fart.”

Motorn på 148 hästar passar bilen utmärkt. Det är samma 2,3 litersmotor som Fiats numera klassiska 131 hästars. Tack vare en turbo med variabel geomtri (ger samma turbotryck oberoende av varvtal) har man lyckats krama ur mer vrid och nästan tjugo hästar mer. Den kostar lite extra men det är väl spenderade slantar. Mer kraft utan att vikten ökar, den större 3,0 liters motorn belastar bilens lastvikt med 40 kg.

Utrustningsnivån är mycket god – elhissar, elspeglar, farthållare, CD, dubbla airbags, antispinn, antisladd, hillholder (underlättar start i backe då bromsen ligger kvar när du lyfter foten från broms- till gaspedal).