Med några väl valda kryss i tillbehörslistan är den av de trevligaste husbilarna i sin prisklass. Men ett varningens finger höjs för lastförmåga och viktfördelning vid full last.

Text och foto: Stefan Janeld

Bakom ratten är sig ingenting likt. Trots att det är Fiats originalstolar sitter jag utmärkt. Jag hamnar tillräckligt lågt för att med lätthet manövrera kopplingspedalen utan att för den skull behöva sitta nära ratten. Det har aldrig hänt tidigare i en halvintegrerad husbil på Fiat. Var skillnaden sitter kan jag inte avgöra. Allt ser ut som det brukar. Jag kan bara anta att Fiat ändrat något på stolsunderredet. Standardstolarna kommer framöver från Aguti, testbilen var så tidig i serien att den har Fiats stolar. Aguti ger samma fina körställning men erbjuder något bättre stöd för kroppen.

På vägen är heller ingenting sig likt. Bilen vilar på ett Fiat specialchassi. Jag är väl bekant med uppträdandet på vägen. Men den här är betydligt lättare på foten och liksom ”rinner” fram på vägen. En blick på hastighetsmätaren visar att jag kör fortare än jag brukar på så här snirklig väg. Hastigheten maskeras av låg ljudnivå och en minimal krängning. Ändå går bilen mjukt. Vad tusan är det frågan om? Jag kör åt sidan och rycker i handbromsen. Lägger mig ner vid bakaxeln och tittar. Mellan bladfjädern och ramen är en luftbälg monterad. Bilen har försetts med assisterande luftfjädring, AL-KO:s airtop. Det är första gången jag kör Fiats lågramschassi med den modifieringen. Jag är imponerad över vad den gör för köregenskaperna.

Kupén är annars inte särskilt välutrustad. Jag saknar farthållare, passagerarairbag, antispinn och antisladd. Antisladd går än så länge inte att få ihop med luftfjädringen. Standard är dock, hör och häpna, en bra stereo från Pioneer.