Plåtisar är alltid lättkörda, och denna är inget undantag. Man ränner runt som i en personbil. Testbilen är försedd med Fiats välbekanta 2,3 liters motor på 130 hk kopplad till en manuell växellåda. En drivlina som gör ett gott jobb. Jag hänger med i motorvägstempo utan att pressa bilen. Standard är 115 hk motor. I mitt förmenande är det väl värt de dryga tio tusenlapparna för att få lite mer kraft under huven.

Ljudnivån är låg, motorn hörs men stör inte. Från takluckan kommer en del vindbrus men inte heller det är störande. Testbilens mörkläggningsgardin skramlar lite men det får jag tyst på genom att trycka fast lite papper i en glipa.

På motorvägen är det mycket god komfort. På mindre väg med sönderkörd asfalt är färden lite skumpig. Det är bakaxeln som inte riktigt förmår svälja ojämnheterna. En titt under bilen visar att det är minimal fjädringsväg, bladfjädrarna är rejält nedtyngda. I princip är det genomslagsgummina som står för fjädringen. Detta är typiskt för plåtisar byggda på Fiat Ducato och inget speciellt för denna bil. På eftermarknaden finns flera olika lösningar för att höja komforten.

På komfortkontot är det välfyllt – elhissar, elspeglar, farthållare, AC, stereo, allt en modern komfortbilist önskar sig. Men säkerhetskontot är inte lika välfyllt. ABS bromsar och ett enklare antispinnsystem (ASR) är vad som står till buds när det gäller aktiva säkerhetssystem. Att en sprillans ny husbil saknar ESP (antisladdsystem) är inte ok. Det finns som tillval men ska självklart vara standard. Idag är ESP en självklarhet, något kunder tar för givet. Precis som bilbälte och ABS bromsar.