Carthago Opus 5,6Q mot Chic C-Line 4,8

Kan en liten husbil konkurrera med en flera nummer större? Vi har ställt lillebror mot storasyster, båda från familjen Carthago.
 
Testade av Björn Genberg och Stefan Janeld
Text och foto Stefan Janeld
 
Carthago har vi kört tidigare. Då var vi imponerade över fordonets funktionalitet och exklusiva känsla. Den har blivit lite av en inofficiell referens för både mig och Björn. Vi är därför rejält taggade när vi får möjlighet att duelltesta två Carthago. Björn får börja köra Opusen och jag tar den mindre C-Line.
 
På vägen är C-Line smidigheten själv. Jag hanterar den som en personbil med full kontrolll på hörnen och stor trygghet vid manövreringen. Tacka ringa bredd, 227 centimeter, och djupt nerdragen framruta för det. På helintegrerade husbilar brukar instrumentpanelen fortsätta rakt fram och möta rutan i samma höjd. Ytan kan härbärgera blommor och prydnader, men är knappast främjande för utsikten.

Carthago struntar i prydnader och väljer istället att låta instrumentpanelen slutta och möta rutan längre ner. Det kan låta som en petitess, men förändrar hela körningen till det bättre. I överkant är rutan lite väl låg, inte så den hindrar synfältet, men den kunde gott höjas fem tio centimeter. Backspeglarna sitter galet. De skapar en stor, död vinkel snett framåt. Jag tvingas kika runt som en uggla för att ha full koll i täta trafiksituationer. Akterut ger de god överblick vid filbyte och backande. Backkamera finns men jag behöver den sällan eftersom jag har fullgod koll på bakändan ändå.

Accelerationen är utmärkt. Jag har inga problem att följa den stressade trafikrytmen på E4 norr om Stockholm. De 130 kusarna under motorhuven känns förvånansvärt pigga. Lätt fotarbete, smidigt beteende och den goda runtomsikten ger personbilens egenskaper.
Jag sitter bra, men inte optimalt eftersom stolen saknar inställningsmöjligheter som exempelvis tilt av sittdyna. Utrustningen i kupén är fullgod. Det enda jag saknar är antisladdsystem och stereo. Att det ofta saknas stereo i husbilar irriterar mig. Jag vet att man vill ge kunden frihet att välja system, så sägs det, men det är inte ett korrekt resonemang! Resten av bilvärlden har kommit till insikten att bra ljud är ett säljargument. Samarbeten med Bose, JBL, Mark Levinson och även Bang & Olufsen är standard för flertalet tillverkare, varför inte i husbilar?
 
Björn ringer. Han vill byta bil.

Redan? Vadan detta? ”Jag vantrivs”, blir svaret. ”Det gungar, jag blir sjösjuk”. Vi byter. Opusen är byggd på Mercedes. Ratten kan justeras på alla ledder, stolen likaså. Jag väljer en tillbakalutad körställning, avslappnad med gott lår- och svankstöd. Sitter mycket bekvämt.
Väl på plats sitter jag i ett glashus. Rutan är inte nerdragen i framkant, som på C-Line, utan rejält hög i överkant och tangerar nästan taklinjen. På bredden skiljer ynka åtta centimeter. Men den knappa decimetern och Mercedes tätt monterade stolar ger sämre sikt åt sidorna. Jag sitter längre in och siktlinjen blir högre. Den här bastanta damen kastar man inte runt i filerna hur som helst, utan planerar och väljer fil i god tid. Lagd kurs ligger!

För kraften står en 180 hästar stark turbodiesel kopplad till en automatlåda, som skräddarsydd för ändamålet. God fart hålls, men knappast rask, väghållningen tillåter svensk motorvägsfart men inte mycket mer. Mercedes originalchassi är högt med smal spårvidd. Likt alla yachter måste fart anpassas till rådande förhållanden. Testdagen blåser det styv kuling. Lättar på gasen, marschar nittio istället för hundratio, färden blir direkt mer stadig och avslappnad.
Döda vinklar är det ont om i Opus. Speglarna sitter likt bussens framför framrutan, i siktlinjen, en placering som kräver tillvänjning då ögat normalt söker i sidled. Efter några mil har jag ändrat beteende och får fin känsla för bilens yttermått. En känsla av kompetens infinner sig: det gör gärna det när man sitter bra med dämpad ljudnivå. Den är låg – det är den även i C-Line – men här har man lyckats få en tyst miljö trots 184 hästar som resonerar i en invändigt stor volym och det imponerar.
 
Vi parkerar, köper en korv på Vegabaren i Haninge och går husesyn. I Opus imponerar rymden i dinetten, materialen och utsikten. C-Line är inte lika luftig och utsikten inte lika god. Men golvet – till skillnad från i Opus – är i samma nivå hela bilen lång. Båda dinetterna är inbjudande och bekväma, men det är i viss mån ögongodis. De snurrbara framstolarna konkurrerar om utrymmet med de fasta sofforna. Det är bara den ena som går att utnyttja mot dinetten. Förarstolen kan inte snurras fullt ut, den tar i soffan. Lika i bägge bilarna. Dessutom saknas armstöd i sofforna, ett bekymmer om gäster är på besök. Med två ombord sitter en i vinkelsoffan och en i framstolen. Båda sitter bra, den i vinkelsoffan bäst. Med armstöd kan tre personer erbjudas mysig plats att kura upp i med gott stöd för kuddar. Nu blir det att sitta upprätt. Svankstöd erbjuds i båda bilarna och sittdynorna är tillräckligt djupa för långa sittningar. När dinetterna används som baksäten vinner utsikten i Opus. C-Line saknar fönster på höger sida vilket är utmärkt trist. Varför inte erbjuda alla resande fullgod utsikt? Det är ju hela poängen med resan. Att se sig omkring. Man kan aldrig ha för mycket fönster!

Ni med vinterambitioner ska veta att det finns isolerglas att tillgå. Kallras är ett argument som faller platt till backen.
 
I Opus är alla ytor i trä eller skinn. Miljön är dämpad, harmonisk, luxuös. Bilen kan beskrivas som en etagevåning med vardagsrum på nedre plan med kök, badrum och sovrum på övre. Smakfull mysbelysning erbjuds och vitrinet har inte vulgärt blått sken utan diskret varmt ljus.

I C-Line saknas skinn på väggar och i tak. Mysbelysning erbjuds och diskret upplyst glasvitrin. Det här är ingen etagevåning, mer välbyggd enplansvilla. Att det är Carthagos ”instegsbil” förtar inte känslan av kvalitet.
Båda saknar duglig hall. En stor miss i vardagslivet men inget man tänker på i försäljningsögonblicket. Tji klädhängare, tji paraplyställ och tji skoskåp. Vaför, varför, o varför?
 
Köken är jämförbara. Opus erbjuder ugn och kaffebryggare. Båda har Carthagos snygga kromade väggmonterade äggklocka. Mjukstängande lådor är standard, liksom sophink. Kyl och frys i bekväm höjd. Arbetsytan är likvärdig i bilarna, det blir dött lopp mellan köken i min bok. Men jag dricker inte kaffe och ugn använder jag sällan.
 
Tar vi oss längre bak märks den dryga metern som Opus har till godo på C-Line, vars hygienutrymme är kompakt med dusch och toa i ett. Snyggt utfört och med massor av trä. Rymligt? Tvärtom, en av de trängre duschar jag stött på i mitt husbilsliv. Anledningen är en skyddande vägg som svängs in framför handfatet för att skydda träet. Den stjäl massor av utrymme i axelhöjd. Varför inte slopa ömtåligt trä och skippa den inre skyddsdörren?  I Opus befinner sig toa och dusch på var sida. Toans dörr kan lämnas öppen och skapar ett stort, väl avdelat utrymme. Här plockar Opus massor av bekvämlighetspoäng.
 
Sovrummet är olika disponerat. Opus med drottningsäng, C-Line med långbäddar. Nu finns det möjlighet att få bägge lösningarna i båda bilar. C-Line erbjuder två väl korta bäddar. Den ena håller dugliga 190 centimeter, den andra blott 184 centimeter, vilket får anses i underkant. Okej, det går att göra en stor dubbelbinge av den. Då sover även spelare i basketlaget gott.
Opus berömmer vi för ett riktigt trevligt sovrum med skön komfort. Bra med garderobsutrymme. Garderoberna är djupa och försedda med en ”betjänt” som smart drar ut kläderna. Med byrå i sängens fotända kompletteras bilden av en bil där allt får plats.
 
Opus har ett övertag i stuvbarhet. Båda bilarna har dubbelgolv. I lilla C-Line är ambitionen dels att inte tankar och servicepunkter ska stjäla utrymme i bodelen, dels få ett golv utan nivåskillnader. Ambitionen är god och väl genomförd. I Opus är dubbelgolvet väsentligt högre och erbjuder gott om stuv samtidigt som tankar och servicepunkter får plats.
Nu är det inte så att C-Line har ont om stuv, tvärtom, garaget och stuvutrymmena i bodelen räcker långt. Men i jämförelse med Opus gigantiska garage och rymliga dubbelgolv har den inte mycket att sätta emot.
 
Båda är dugliga vinterbilar. Opus har en fördel med sin vattenburna värme och golvvärme. Visst, de stora glasytorna kommer vara besvärliga vintertid, men knappast så att man måste vända hem när kvicksilvret kryper under nollan. C-Line har luftburen värme. Den ger ett torrare klimat och  lite ojämnare värme, men lämnar ingen att frysa.
En nackdel på vintern är C-Lines förardörr. Sådan saknas i Opus och det är bra. En dörr ger alltid sämre isolering än en vägg och kyla smyger sig in i där isolering saknas.
Båda bilarna saknar luftspalter bakom skåpen. Men det är ingen miss av tillverkaren. Carthago menar att en tillräckligt väl isolerad husbil inte behöver luftspalter, alltså ett medvetet val. Pressar man dem får man en motfråga. ”Har du luftspalter hemma i ditt hus?” Jag hoppas få syna Carthago närmare i sömmarna under ett vintertest.
 
När det är dags att mörklägga bilarna blir jag helsåld på Opus. Gardinen som täcker framrutan är elmanövrerad, i metall och med två lägen. Ett som släpper in ljus men inte nyfikna blickar och ett som ger effektiv mörkläggning. Effektfullt och praktiskt då rutan är så hög att manuella lösningar är svårhanterade. Dessutom är jalusin isolerad. I C-Line är det manuell mörkläggning som gäller. Gott så.