Namnet klingar spanskt, som ett stridsrop. Men produkten är alltigenom tysk. Bilen är en genomtänkt och hyggligt utrustad tvåpersonersbil, som med en kraftfull motor är en fröjd att köra.
 
Testad av Stefan Janeld och Björn Genberg
Text och foto Stefan Janeld
 
Eriba är ett produktnamn inom Hymerkoncernen. På mycket nära håll släkt med Hymer men även Solifer. I princip enäggstvillingar. Släktskapet syns då man kliver in i bilen. Nu ska husbilar enligt vårt förmenande bedömas oberoende av släktförhållanden och helt efter egna kvaliteter. Och de har Eriba Car Emotion 693 gott om.
 Det är med spänning jag äntrar förarplatsen. Dels för att jag aldrig rattat motorn, dels för att jag sällan kör husbilar baserade på Ford. Normalt förpassas Ford till instegsbilarnas skara. Så icke här. Eriba 693 är ingen instegsbil utan en fullfjädrad husbil av god kvalitet, vilket prislappen vittnar om. Dryga sjuhundratusen innan markis, backkamera och solcell är monterat är en hygglig hög med pengar.
 
Utrustningen i kupén får anses god, närapå komplett. AC, farthållare, elhissar, centrallås, CD, antispinn, antisladd, ABS och dubbla airbags är inte illa. Det enda som saknas är backkamera.
Jag sitter högt med ratten i knät. Stolarna har goda justeringsmöjligheter och är bekväma. Till och med sittdynan går att justera i vinkel. Men jag vill sitta lägre! Om stolen sänkts fem tio centimeter satt jag lika bekvämt som i min personbil. Dessutom skulle utsikten vinna på det. Nu sitter jag med ögonen strax under överkant vindruta. Det är aningen trångt över axlarna. Inte som i Mercedes, men trängre än i Fiat.
110 hästars diesel är standard. I detta exemplar galopperar 140 hästar under huven. Och det räcker gott och väl. Accelerationen är god och jag saknar aldrig kraft. Motorn har ett varmt ljud, mindre lastbilslikt än Fiats. Det kan ju bero på bättre isolering. På det hela taget känns motorn modern. Växellådan är härlig med en mekanisk känsla som Fiat aldrig kommer i närheten av. Kombinationen av stark motor och bra växellåda ger mersmak. Det är kul att köra! Det blåser friskt i byarna och det märks. Man får passa bilen lite, som hade den en alkov att kämpa med. En del av förklaringen ligger här i Fords mjukare chassisättning. Jag tycker om den, blir inte lika skumpig som de hårdare satta Fiat och Al-Ko chassina. Men så är jag stor beundrare av amerikanska bilar och gillar den typen av komfort. Vid stillastående och i hög fart har man glädje av ett fastare chassi, men i vardagslunken är det skönt att åka mjukt.
Ljudnivån är mycket låg, bodelen är i princip tyst. Faktum är att det är tystare i Eriba än i många lyxbilar, inklusive Hymers egen S-Klass.
 
Efter ett par timmar hittar jag små saker att uppskatta. Enkla saker som alla fabrikat kan planka men som förtvivlat få gör. Några exempel: Fällbar kant i utrymmet för gasolflaskorna underlättar flaskbytet, små kilar som håller skåpsluckor ordentligt på plats och hindrar skrammel, gott om krokar att hänga kläder och handdukar på, en fast ögla att fästa bogserlinan i fram, att slippa tratt med slang för att fylla spolarvätska. Inga märkvärdigheter, men sammantaget sparar de mycket irritation.
 
Det bästa utrymmet i bilen är tveklöst sovrummet. En drottningsäng i bekväm höjd och gott om skåp räcker långt. Klädhängare och spegel fulländar utrymmets vardagsfunktion. Nästan. Det finns ingen given plats för teven. Nästa anmärkning är att hjulhusen är osnyggt dolda under två fyrkantiga klackar i rummet. Varför inte höja hela golvet utmed bäddens båda sidor. Nu ligger lilltån risigt till ifall man är ovaksam.
Bäddmåttet är fullt godkänt på bredden, 140 centimeter, men i underkant på längden, 190 centimeter. Lyft sängen i fotändan och tillträde ges till garage, stuvfack och värmaren med inbyggd varmvattenberedare. Trodde vi ja! Värmaren kommer man inte åt. Utrymmet är dolt under en fastskruvad skiva. Endast frostskyddsventilen och viss elektronik kan hanteras av lekman. Varför? Förklaring någon?
 
Någon mer bäddmöjlighet erbjuds inte. En bil för två med andra ord. Helt okej tycker jag, trist menar Björn som har barnbarn. I dinetten sitter man hyggligt under färd. Nackstöden kan justeras i höjd. Tyvärr är utsikten begränsad, sidorutorna är små. De två som reser i dinetten bör vara smäckra, ty det är inte särskilt gott om plats. Sittdynan ger tillräckligt stöd för benen för att även längre etapper ska avverkas utan problem. Men främst kommer soffan fungera som matplats för gäster. Ägarna spenderar säkert mesta tiden i framstolarna, skönt tillbakalutade sippandes på något kallt och gluttandes på teve, monterad i ett överskåp bakom dinettesoffan. Ett tryck och sakta kommer den ner. Bra lösning som ger bättre betraktningsvinkel än då teven kommer ut från sidan. Men av de i dinettesoffan krävs ögon i nacken. Åter ett bevis på att detta konsekvent är tänkt som en tvåpersonersbil.
 
Hygienutrymmet är snyggt och har god träkänsla. Handfatet flyttas mellan duschkabinen och toaletten beroende på vilken funktion som är aktuell. Man kunde lika gärna låta hela rummet agera duschkabin. Då slapp man dessutom den rackliga vikväggen som ska ansluta den runda duschväggen. Jag har svårt för dessa ”smarta” lösningar.
 
Köket är liksom dusch och toa en kompromiss. Fungerar dock bra om man tar hjälp av dinettebordet som avställningsyta. Utrustningsmässigt är det mer kompromisslöst. Stor kyl med separat frys, trelågigt kök och blandare hög nog att fylla rejäla kastruller är allt en kock behöver. Att hela modulen är väldigt kompakt drabbar förstås förvaringen av specerier och köksutensilier. Gäller att veta vad man behöver och prioritera korrekt.
Kökets sämsta sida är i vår mening placeringen intill dinetten. Det är trångt att röra sig ombord då kocken helt blockerar passagen.
 
För den som planerar vintersemester eller åtminstone vill ha en tresäsongersbil är Eriba 693 inget dåligt val. Se bara till att kryssa i Sverigepaketet för styvt 20 000 riksdaler. Då erhålls Trumas sex kilowatts panna med elpatron, golvvärme och isolerad och uppvärmd avloppstank. Av någon anledning ingår även förberedning för backkamera.