Tina och Lasse hade så smått börjat fundera på att kanske, kanske byta ut sin tio år gamla Audi Q5 mot en kortkort plåtis som endabil, men först skulle de utreda saken ordentligt.

Då träffade de mig – och se hur det gick …

Av Margareta Jonilson / www.nomadliv.se

Foto: Bobo Jonilson

Många är historierna av typen ”Vi skulle bara köpa nya toakemikalier och kom ut med en ny husbil!” Tina och Lasse Lindbo, sedan många år bosatta i Sydfrankrike, tillhör numera denna spontanköparkategori. Och undertecknad känner sig klart medskyldig till detta.

Det började med en lunch ute på stan på onsdagen före skärtorsdag. Vi hade inte setts på flera månader och hade massor att prata om. Någonstans i samtalet kom en fråga om hur vi gjorde när vi köpte vår Randger 540 i Frankrike två år tidigare, men innan vi hade svarat löpte samtalet vidare i nya slingor och ämnet föll.

Men vi var även inbjudna till makarna Lindbo på påskaftonen, och innan vi åkte dit skrev jag ner de viktigaste punkterna i ett mess och drog iväg. Lika bra att ha saker på pränt tänkte jag.

”Och den roliga nyheten är att det är husbilsmässa i Béziers på påskdagen!”, avrundade jag meddelandet. ”Då kan ni ju känna er för lite.” Vem vill inte vara en hjälpsam kamrat? (För inte skulle väl någon misstänka mig för att manipulatoriskt försöka se till att fler av våra vänner skaffar sig husbil …??)

Mässbesök i Béziers

Så på påskdagen klämde fyra vuxna och tre hundar in sig i vår Grållan och for till mässan i Béziers. Där häpnade vi inför utbudet av plåtisar med popup-tak. Merca, VW, Ford, Fiat – alla möjliga märken på chassin med alla möjliga märken av påbyggnader stod som gapande fågelungar med taket uppfällt och bjöd in till visning.

Vi snillen spekulerade: ”Det är nog för att parkeringarna så ofta har bommar i Frankrike. Du måste ner under 2 – 2,2 meter för att kunna parkera en inredd transportbil på en strandparkering eller i ett parkeringsområde i en stadskärna. Då blir det ju den här lösningen.”

Kanske det.

Men nej, rälsen i golvet och allt pusslande med olika beståndsdelar i den här typen av campingfordon var inget som charmade någon av oss.

Så vi drog oss sakta mot de mer traditionella plåtismodellerna. Och pratade toaletter. Och kök. Och stuvutrymmen. Vi träffade ett annat svenskt par som är inne på sitt andra år i plåtis och ska sälja till hösten.

”Den står still för mycket. Blir för dyrt.”

Ja, så kan det bli när husbilen inte samtidigt är vardagsbil.

Plötsligt stod vi framför en liten nätt Elios, ett plåtismärke från Adria-gruppen som vi ofta ser här i Frankrike.

”Åeh”, suckade Tina när hon såg den ljusa inredningen. ”Här skulle jag trivas!”

Bobo var mer praktisk, hon ryckte tag i säljaren:

”Är det dieselvärmare? Hur många watt är solpanelen på? Vad är det för batterier?”

När säljaren hade pinnat i väg för att hitta svaren fortsatte Tina och Lasse inspektionen.

”Jo, men här får allt både vi och hundarna plats”, bedömde Lasse efter att ha provlegat sängen.

Tina igen: ”Och guud, vilket gulligt tvättställ!” (Nu ska vi ändå veta att denna kvinna är hängivet motorintresserad och har kört Lamborghini för skojs skull och brakat runt med en Audi A5 på Nürnberg Ring för att nämna några exempel.)

Bobo, barskt: ”Nu ska vi se hur stort garaget är!”

Och där smälte hon, för det var riktigt väl tilltaget.

Lasse: ”Borde jag inte sparka lite på däcken?”

Jamen summa summarum var kärran hur fin som helst och hade en hel massa kvaliteter och affären blev snabbt ett faktum. Från en vag fundering på skärtorsdagen till inköp av en knappt använd 540 centimeters Elios på påskdagen, då är beslutsvägen kort.

En kopp kaffe i provision

En vecka senare får vi ett mess från Tina och Lasse:

”Ska ni komma hem till oss på middag på söndag, för då kommer Hans och Stephan hit och de vill köpa en plåtis!”

Jaha, därefter en ny resa till en plåtisåterförsäljare, som blev ytterligare en resa och där klippte herrarna till på den allra sista kortplåtisen som fanns inne för säsongen, en Dreamer D42 med popup-tak, som hade gått 400 mil och hade dieselvärmare, fast gastank och SOG-system.

Vi började vid det här laget bli kompis med säljaren Sabrina, så jag skojade och sa att jag borde få provis efter dessa två supersnabba affärer.

”Vad vill du ha?”, undrade hon.

”En kopp kaffe blir fint. Vi är bara så glada över att ha fått nya plåtiskompisar att utforska Sydfrankrike tillsammans med.”