Jag kör bilen mestadels på småvägar utanför Västerås. Lappade, lagade med bulor och potthål. Bladfjäderns rekyl är odämpad och tillsammans med den korta hjulbasen blir färden nickig, men inte obekväm – guppen sväljs inte, snarare förstärks. Testbilen är helt tom, med last och fulla tankar blir färden lugnare. En stödluftfjädring skulle sitta fint. Betingar ca 7 000 kronor monterad och klar.

Den korta hjulbasen är alltså inte komforthöjande, men den ger en smidig bil att ratta och gör bilen lättkörd.

Basbil är Citroën Jumper, tvilling med Fiat Ducato men med en annan motor. Specifikationerna är snarlika. 2,2 liter, 130 hästar och ett vridmoment på 320 Nm. Bakom ratten är det ingen skillnad på körkänslan gentemot Fiat. Lådan känns också likvärdig. Inget under av precision, men lättjobbad.

På de små ringlande vägarna kan jag ligga på femmans växel och köra mellan 50 och 90 knyck. Motorvägstempo är inget problem men trivselfarten är 90 km/h. Då är färden stadig och ljudnivån behaglig.

Bilen är som sagt välutrustad, det märks inte minst bakom ratten. Här finns AC, stereo, GPS, backkamera, farthållare, elhissar, elspeglar. Allt en modern komfortbilist vill ha.

Den säkerhetsmedvetne blir också nöjd – ABS, dubbla airbags, antispinn, antisladd, hillholder och en funktion som håller jämn låg fart i kraftigt nedförslut. Jag sitter dessutom i stolar klädda med konstläder, inte vanligt i bilar i prisklassen.

Den illa underhållna vägen sätter inte bara hjulställen på prov. Inredningen utmanas också. Taksängen gnekar och gnisslar en hel del. I upphissat läge stannar den en decimeter från taket och hänger fritt, man kan tycka att det vore bättre om den pressades upp mot taket så den höll klaffen. Men jag är av annan åsikt. En taksäng i press mot taket blir en del av bilens isolering, nollpunkten flyttas in i madrassen och fukt- och potentiellt mögelproblem kommer som ett brev på posten. PLA:s frihängande lösning är bättre. Korrekt justerad och med smörjmedel på väl valda punkter blir den väsentligt tystare.