Norra Europa har verkligen aprilväder, ena dagen sol, nästa dag spöregn med inblandat småhagel. Det enda som varit konstant är den starka vinden. Men vad gör det när man reser med lilla ”Adde”, går som på räls även när vinden kommer från sidan. Regnet ger dessutom bilen välbehövliga duschar som sköljer bort dammet. Alles gut!
Av Stefan Janeld
Jag hade fyra mål med min resrutt.
- Filma och fota med drönare
- Besöka ubåten Wilhelm Bauer i Bremerhaven
- Åka längs Afsluitdijk
- Se blomsterfälten i Holland
Det där med drönaren har varit hopplöst, så fort jag tar upp den protesterar den högljutt och klagar på vinden. Så den åker ner lika fort igen. En bild här och där har jag fått. Men inte alls som planerat. Absolut inga filmsekvenser.
Ubåten i Bremerhaven har jag fått se, likaså en hel del annat intressant. Bremerhaven var för mig en liten pärla som jag definitivt kommer återvända till. Men nu säger jag ”på återseende” och fortsätter min resa..
Dags för Afsluitdijk
Sänker taket, fäller ihop rock’n’roll soffan och gör bilen färdig för avfärd. Det är ungefär 30 mil till Afsluitdijk, Google säger att det ska ta mig tre och en halv timme. Låter pessimistiskt men visar sig stämma eftersom stora delar av färden går på småvägar och genom små samhällen. Passerar under flera akvedukter. Underifrån ser de ut som halva betongrör, inte mycket för ögat.
Jag njuter av färden och tar det lugnt. Spelar ingen roll om jag tar lite extra tid på mig. Är faktiskt lite spänd och full av förväntan. Har sett fina bilder på nätet och hoppas få användning för mitt nya zoomobjektiv. Måste ju vara gott om fåglar som seglar i vinden tänker jag.
När jag åker ut på Afsluitdijk, en 30 km lång väg ute i havet som går längs en skyddsvall som ser till att Holland inte blir en sjö, är det inte alls som på bilderna. Man åker nedanför vallen. Man får inte alls den där känslan att vara ute på havet och köra bil som jag hoppats på.
Dessutom håller man på att bygga om vallen och de små avfarterna som ger möjlighet att åka upp, eller parkera och ta en trappa, på vallen är bommade och fulla av entreprenadmaskiner. Även de häftiga slussarna är omgivna av maskiner, byggställningar och staket. Man kan inte stanna för en närmare titt.
En utsiktspunkt är klar. Den ligger vid ett stort monument. Jag kör upp dit och ser att monumentet är inklätt i byggställningar och skyddas av presenningar. Inte en fågel så lång ögat når.
Jag tar några bilder och åker vidare. Besvikelsen är stor. Men jag kan ändå bocka av ett av mina mål och bestämma mig för att jag inte behöver komma tillbaka. Gott så.
Tulpanfest i Nordwijk
Att åka i Holland är en dröm. Motorvägarna är i toppskick och småvägarna går genom underbara landskap och byar. Hela tiden med vattnet närvarande i form av små kanaler. Ibland är kanalerna högre än vägen, ibland i jämnhöjd. Byarna är pittoreska och fulla av cyklister. Det senare gör att man måste ha extra koll. Familjer med små barn åker gärna fyra i bredd. Att passera vingliga femåringar på smala vägar är vanskligt.
Lika vanskligt är det att få möte på dessa lokala vägar. Ofta är vägarna bara en fil med cykelvägar på båda sidor. När bilar möts får de ge sig in på cykelvägarna. Allt går lugnt till och alla tar hänsyn. Stämningen är trevlig. För en stressad stockholmare tar det dock lite tid att vänja sig vid denna trafikkultur.
Målet jag satt upp är en liten ort som heter Nordwijk. Här ska det finnas gott om fält som man kan komma nära med bil och området är formligen nedlusat av campingar.
Redan då jag åker av Afsluitdijk ser jag de första blomsterfälten. En lugnande syn då jag i bakhuvudet undrat om jag är för tidigt ute.
Varje gång jag ser ett färggrant fält vill jag stanna och fota. Men det är för nära motorvägen och bilderna skulle inte bli bra.
Efter halvannan timme är jag framme i Nordwijk och det första jag ser är blomsterfält i regnbågens alla färger. Men även bilar som står längs fälten och folk som i drivor står och fotar fälten. En del är mitt i fälten, vilket jag läst att man absolut inte får vara.
Jag är mycket glad att jag är här i en så pass liten bil. Med vanlig husbil hade det varit omöjligt att komma ut på de små vägarna som går mellan fälten. Även en plåtis på Ducato hade varit i största laget. Vägarna är smala som det är, med bilar parkerade på båda sidor av vägen, halva bilen i diket, andra halvan på vägen, blir de ännu smalare. Lägg till det alla cyklister. De som sett färdigt på tulpanerna ska dessutom göra en u-sväng för att ta sig därifrån, som du får vänta på tills den är genomförd och därefter ska ni mötas. Adde har parkeringsradar runt om och den skrek sig hes i protest. Men allt gick bra och jag kunde passera den värsta stockningen och hitta en plats i andra änden av fälten. Här var det mer plats. Tog mina bilder och åkte vidare i området. Det var överväldigande att se alla fält – röda, lila, gula, orange, rosa. Överallt blommade tulpanerna. Överallt stod horder av folk med kamerorna (även mobilerna) i högsta hugg och letade vinklar. En del tog familjefoton och det var till och med brudpar som stod och poserade för sina gäster.
Jag tog mina bilder och njöt av doften från blommorna. Kämpade mig tillbaka till vägen och kände mig väldigt nöjd. Och extra glad att jag var där med en liten campingbil. I en större bil hade jag inte kommit åt dessa fält.
I bildgalleriet nedan kan ni bläddra mellan några av de bilder jag tog i Nordwijk. Klicka för större bild och bildtext.
I gott sällskap
Jag tog upp Campercontacte appen för att finna nattläger. Men varje camping jag åkte till hade skylt om att det var fullt. Så istället för att övernatta i Nordwijk styrde jag kosan mot Amsterdam. Det är bara en dryg timmes färd på fin motorväg. Hittade en trevlig camping en bit utanför staden. Här stod jag ihop med massor av ”poptop-campers”.
I Sverige är campingbilar en udda företeelse än så länge. De man träffar är nyfikna för de har aldrig sett en campingbil på nära håll. Andra är direkt hånfulla och skämtar om bilens storlek. Men här i Holland, och även Tyskland, är det ingen som höjer på ögonbrynen. På vägarna vimlar det av biltypen och på campingarna står vi i grupp. Det blir så för ingen av oss behöver elstolpe. Vi kör så pass om dagarna att batterierna hålls laddade. Vi har dessutom färre förbrukare. Jag har under en veckas tid inte behövt koppla in mig på elstolpe. I Bremerhaven stod jag still i två dagar. Det gick galant, men jag tror inte batteriet klarat ett tredje dygn. Spänningen var nere på 11,7 volt efter två dygn.
Sugen på vietnamesiskt
När jag vaknar har jag en dag helt utan schema framför mig. Ska jag sätta mig och skriva? Ta en lugn dag och bekanta mig med omgivningarna? Eller kanske jag ska åka vidare? I så fall, vad finns i närheten?
Tar upp en karta på datorn och ser att jag bara är ett par timmar från Düsseldorf. Där finns en av mina favoritrestauranger, TO1980 heter den och där serverar man Vietnamesisk mat. Deras anka i mangosås är bland det godaste jag vet.
När jag kommer fram till ställplatsen på Rheinterasse är det fullbelagt. Alla husbilsplatser är tagna. Men jag kan se att det finns lediga parkeringsplatser för vanliga bilar. Så jag tar en sådan. Att åka smått lönar sig återigen.
Efter att jag njutit vietnamesisk mat drar jag mig tillbaka till bilen. Utanför är det full fest. Man har nämligen byggt upp ett helt tivoli på kajkanten och det lockar mycket folk. Tre stora hotellbåtar med amerikanska turister har lagt till också. ”Hello sir”, säger en man till mig och ber att få titta in i Adde. Man kan tro att jänkare ska tycka bilen är för liten, men icke. Han älskar den. ”It is just like the VW Californias (viiiiiii dööbeljuu käälifårnijas) I dreamt about when I was young!” säger han på bred texasdialekt. Vi pratar lite kort om biltypen och amerikanska husbilar. Jag berättar att Winnebago har planer på att lansera ”microcampers” i USA, så chansen finns att biltypen snart finns även i Texas. Samtalet avbryts av hans kamrater som informerar om att guiden väntar på dem, de ska till Alt Stadt och dricka tysk öl. Själv drar jag för skjutdörren och sätter mig och läser nyheter på datorn.
