I denna artikel kommer jag låta som en framstegsfientlig gammal gubbe som tycker allt var bättre förr. Men det är en risk jag är villig att ta. För på senare tid har jag känt att de moderna förarmiljöerna och olika assistentsystem, i sin iver att hjälpa föraren, blivit en trafikfara.
Av Stefan Janeld
Som husbilstestare är det mitt öde att hela tiden köra de senaste modellerna. Onekligen är det spännande och man får ett bra perspektiv på hur tillverkare av såväl chassier som bodelar faktiskt hela tiden strävar framåt.
Men all utveckling är inte av godo, även om intentionen är god. Jag har senaste året upplevt några potentiellt farliga situationer, framkallade av system menade att hjälpa mig och göra färden säkrare.
Jag har medvetet inte hängt ut olika chassitillverkare i denna artikel. Det behövs inte. Alla tillverkare är på samma tåg.
Handsfree är ett krav. Men skärmtiden för föraren ökar
Få av oss skulle idag få för sig att under färd skriva ett sms eller ens prata i telefonen med luren mot örat. SMS får vänta till man tar rast, telefonsamtal sker i handsfree.
Det här är bra! Det ökar vår koncentration och gör oss till säkrare förare.
I moderna husbilar ska vi dock dela vår uppmärksamhet på trafiken med en stor, centralt placerad, skärm. Som dessutom piper och signalerar när den känner sig bortglömd.
På skärmen finns alla de funktioner som tidigare hanterades med vred, skjutreglage och knappar. Man lärde sig snabbt att, utan att ta blicken från vägen, justera temperaturen, byta radiokanal, styra ventilationen, aktivera defroster med mera. Varje funktion hade sin plats och sin form, som blindskrift. Mycket bra. Men dyrt att tillverka. Att ta fram verktyg för vred, knappar och skjutreglage kostar oändligt mycket mer än en programvara som hanteras via en skärm.
Stora skärmar säljer bra, inte tu tal om detta. Man vill ha tydligast möjliga backkamera och navigator. Så även jag.
Men jag vill inte behöva gå in i ett menysystem för att styra varmluftens flöde eller aktivera sitsvärmen. En skärm ger ingen fingertoppskänsla. Jag måste fokusera på skärmen för att finna rätt funktion. Under tiden har jag inget fokus på trafiken.
Ett dråpligt exempel, om det inte varit så farligt
Jag körde en husbil i somras som hade en mycket modern förarmiljö. Snygg! Jag gillade den skarpt. På min färd ut från Stockholm tappade jag min lokala radiokanal. Behövde finna en ny, så jag började söka på den stora skärmen. För att inte behöva titta någon längre stund på skärmen lokaliserade jag pilreglaget för kanalsökning på skärmen och fixerade handen så att fingret hela tiden tryckte på samma ställe. Jag fortsatte i blindo trycka i hopp att finna något trevligt att lyssna på. Men så helt plötsligt tystnade radion helt. Jag tittade till på skärmen och ser en liten dialogruta. Men texten är så liten att jag omöjligt kan läsa den. Så jag tar det vansinniga beslutet att sätta på mig läsglasögonen, i 110 km/h…
Böjer mig ner så jag hamnar på korrekt läsavstånd.
På skärmen står det att läsa: Håll ögonen på vägen!
Hela tiden pockar skärmen på min uppmärksamhet
I en annan husbil pep det till varenda gång hastighetsbegränsningen ändrades. Oavsett om jag körde för fort eller inte. Jag är helt med på att man får en varning om man kör för fort. Men varför ska den pipa när jag håller lagstadgad hastighet?
Varje gång det piper behöver man ta en titt och se vad skärmen har att säga. Man tappar då uppmärksamheten på vägen.
I de flesta länder sänker man hastigheten till 30 km/h vid övergångsställen, bara en kort sträcka, för att öka fotgängarnas säkerhet. Men om jag ska behöva titta på en skärm precis innan övergångsstället är jag knappast en säkrare förare.
Sitsvärme istället för lägre volym
Inte lika farligt, men riktigt irriterande var husbilen där volymreglaget till radion var av touchtyp. Skärmen välde ut lite i underkant, som en hylla. På den hyllan var ett volymreglage. Det var stört omöjligt att under färd ha så stadigt finger att man inte även kom åt en annan del av skärmen. Som jag hade skärmen konfigurerad var där bilens klimatsystem. Och precis där toppen på mitt pekfinger nuddade var sitsvärmen placerad.
Så varje gång jag justerade radions volym grillade jag även rumpan, eftersom sitsvärmen alltid började på högsta nivån. Det är viss fördröjning på sitsvärme. Så det tar några sekunder innan man reagerar. Och då vill man fortast möjligt stänga av rumpgrillen. Blicken mot skärmen, ett darrigt finger ska på skumpig väg träffa precis där sitsvärmeknappen är. Inte bara en gång. Det är tre nivåer. Så man måste hitta rätt med fingret tre gånger. Om man råkar komma åt den en gång för mycket, vilket är troligt om man åker på lite ojämn väg, aktiveras högsta läget på nytt och man får man börja om.
Tvingar ut mig i fel fil
Det är inte bara moderna bilars avsaknad av reglage som gått för långt. De automatiska system som ska förhindra olyckor är jag mer och mer tveksam till. Särskilt de allt aggressivare filvarnarna har flera gånger försatt mig i fara. Det fanns en tid då man fick ett darr i ratten när man bytte fil utan att blinka. Dagens system är inte lika subtila. De styr aktivt emot för att förhindra filbytet. Ofta med förbluffande styrka.
En god tanke, man ska absolut blinka vid filbyte. Men bilen kan ibland misstolka situationen. Som vid vägarbeten där man leder trafiken genom provisoriska filer, men de gamla filernas markeringar är kvar. Flera gånger har jag fått kämpa med en bångstyrig husbil för att ligga kvar i min fil. Särskilt om den gula markeringen, som ofta är en tejp, är sliten.
Det kanske värsta exemplet är när jag på en smal väg som saknade mittmarkering och sidomarkeringar resolut styrdes ut till mitten av vägen. Jag lovar att inte bara mitt hjärta hamnade i halsgropen, även mötande förare fick nog lite rost i kalsongerna när han ser mig plötsligt köra ut på hans sida av vägen. Denna gång misstolkade systemet den regelbundna raden av vattenpölar som formats i kanten av asfalten. Solen stod så att den speglades i pölarna. Systemet tolkade det som en sidomarkering som den tyckte jag låg för nära. På den smala vägen blev det farligt på riktigt.
Rattknappar och röstkommando
Jag vet att många tycker jag överdriver. Inte minst de som kör tesla till vardags, de är vana. Det finns dessutom ofta knappar på ratten som ska ersätta reglagen på instrumentpanelen. Men när man flyttar så många funktioner till en så pass liten yta blir det rörigt. Symbolerna är små och inte alltid kristallklara. Jag måste ha läsglasögon för att ens se dem.
Jamen använd röstkommando då! Och visst. Man kan prata med sin bil. Många gör det. Men ska det verkligen behövas?
Jag vill ha en bil, inte en surfplatta på hjul!
Om det är för farligt att prata i telefon utan handsfree är det knappast bättre att man tvingas fokusera på en stor surfplatta för varenda liten justering man behöver göra under färd. Här anser jag att EU:s politiker har en uppgift.
Innan publicering av denna artikel bad jag Stig läsa den, för att se om han var av annan åsikt. Det var han inte. Han berättade att om hans fru kör deras moderna personbil och knappar bort sig, vilket händer med viss frekvens, så blir det hans uppgift att i lugn och ro hitta den funktion hon sökte. Men man ska väl inte behöva en andrepilot!
Om även du vill göra din röst hörd i detta ämne kan du maila mig via denna länk.
