Stolarna är bekväma. Jag trivs bakom ratten. I kökörning märks att stolarna är högre än Fiats original. Måste sträcka ut mer än vanligt för att koppla ur. Inga problem vid rödljus eller vid avfärd, men vid långvarig krypkörning är det tröttsamt.

Färden är mycket avslappnad på motorvägen. En stund! Plötsligt ändrar vindbruset karaktär. Jag ser med viss förskräckelse hur tältduken i det uppfällbara taket står som en strut in i bilen. Är taket på väg att resa sig av fartvinden? Är bilen på väg att bli en cabriolet? Jag saktar ner och styr in på en rastplats. Utvändigt ser allt normalt ut. Jag hänger mig i handtagen i taket för att tvinga ner det. Det är redan i nedersta läget.

Styr ut på motorvägen igen med en hand mot taket. När farten ökar känner jag hur taket lyfter lite, bara några millimeter. Men det är nog för att släppa in fartvinden.

Jag ids inte åka särskilt fort innan jag vet om jag har ett problem eller om det är så här taket ska reagera.

Efter ett fyrtiotal mil börjar jag lita på taket. Oron avtar. Tyvärr finns ingen chans att se om taket gått i lås. Jag saknar en indikator eller ännu hellre en invändig extra låsning som du kan spänna.

Under testet körde jag 90 mil på mestadels lands- och motorväg. Dieselförbrukningen enligt färddatorn var på 0,95 lit/mil men vid pumpen korrigerar vi den till litern exakt. Det är stor skillnad att ligga och lunka i 90-100 km/h på 1 600-1 700 varv och att ligga i 120 knyck och varva en bit över 2 000. Jag mätte inte exakt skillnad, men färddatorn anger två deciliters skillnad.