När det är dags att lämna Peenemünde känns det naturligt att styra mot Rügen. Även om jag inte har någon större lust, har mer lust att tugga autobahn mot en storstad. Har nog fått lite för mycket frisk luft senaste dagarna.
Men det blir ändå Rügen, vid det lilla samhället Dranske ligger Caravancamp Ostseeblick, en fullservicecamping. Då jag ändå behöver in i depå styr jag dit.
Av Stefan ”Stor Snubbe” Janeld
Det är allt lite trist att lämna Peenemünde. Jag har varit här i tre dagar nu, men en och en halv dag regnade bort. Hade gärna utforskat området mer, de små samhällen jag passerat hade varit värda åtminstone några timmars stop. Särskilt Wolgast skulle jag gärna ägnat en dag. Men min rastlösa själ vill ut på vägen, åka, se saker. Det är nästan halvtid på den resa jag tänkt mig, men jag har inte ens sett en tredjedel av det jag skulle vilja. Mest av allt lockar Lübeck. Ty där finns Niederegger. Ni vet den där fantastiskt goda marsipanen. Jag älskar marsipan, gärna täckt med mörk choklad.
Rügen inte riktigt vad jag trodde
Jag har faktiskt varit på Rügen förut. För sisådär tjugo år sedan. Då hamnade jag här för att jag lurades hit av GPS:en. Jag och min son, Felix, hade varit i Holland på en mässa för Koi Karpar. Det var vår hobby på den tiden. När vi skulle hem igen började jag skriva in Puttgarden i GPS:en. Jag kom till Put.. så svarade den direkt upp med ortsnamnet. Så jag klickade på den gröna knappen och körde iväg, vägledd av min toppmoderna GPS.
Det var bara det att det finns Puttgarden, varifrån färjan till Danmark går, och så finns det Putgarten, som ligger längst norrut på Rügen. Vi anade ganska snart att vi var vilseledda, men det stod ju klart och tydligt på skärmen att GPS:en vägledde mot Putgarten, inte tänkte jag på stavningen.
Hur som helst blev det en övernattning på ställplatsen i Putgarten och sedan åkte vi till Rostock och tog färjan till Danmark. Färden till Rostock har etsat sig in i mitt minne, vackra vägar, små bilfärjor. Både jag och Felix var helt betagna.
När jag denna gång kör ut på Rügen är det en helt annan miljö än den jag minns. Jag åker genom vidsträckta odlingslandskap på spikraka vägar som tycks vara oändliga. Kilometer efter kilometer utan en kurva. När det väl kommer en kurva är den skarp och mynnar ut i ännu en kilometerlång raksträcka. Fascinerande.
Jag misstänker att de lummiga vägarna jag minns var på fastlandet, inte på ön. Mitt minne är inte det pålitligaste.
Caravancamp Ostseeblick
Campingen är inte särskilt stor. Men det finns 60 platser. Man står tätt. Tyskland har inte svenska regler om säkerhetsavstånd. På ena sidan har jag typ 2 meter till grannen, på andra knappa 4 meter.
Får ett mycket vänligt bemötande i receptionen och när jag kliver ut därifrån har en man satt sig på en cykel för att guida mig. Först till depån så jag kan tömma toatanken, sedan till min plats. Han är en glad prick som pratar bättre engelska än kvinnan i receptionen. Här i de östra delarna av Tyskland har jag tvingats använda mitt begränsade tyska ordförråd. Det har gått förvånansvärt bra.
Vågorna rullar in
Det har varit en blåsig dag. Riktigt blåsig. Bilen är inte vindkänslig, men ibland kommer det en vindby som trycker så pass på bilen att filhållningsassistenten styr emot för jag kommer för nära den yttre vägmarkeringen. Jag ogillar verkligen när ratten rör sig av egen vilja, det känns allt annat än tryggt, absolut inte som en assisterande hand.
När jag etablerat mig på min plats på campingen hör jag hur vågor slår mot stranden, jag står med ryggen mot havet. Bara en bred häck, mer en labyrint av buskar, är mellan bilen och stranden. Ljudet är lugnande. Jag trivs.
När dagen lider mot sitt slut ändras ljuset. Jag tar kameran och går till stranden. Molnen är makrillmönstrade, ljuset börjar bli gyllene och vågornas skum när de bryter är bakbelyst.
Vackert?
Det kan du tro!
Var nog inte så dumt att åka ut på Rügen i alla fall…
I bildgalleriet delar jag med mig av min Rügen upplevelse. Klicka för större bilder och bildtexter.
Till sist en reflektion om hastighetsgränser
I Tyskland är grundhastigheterna 50 km/h i tätort, 100 km/h på landsväg och på motorvägen är farten 130 km/h. Detta gäller när inget annat är skyltat.
På autobahn kan en sträcka vara begränsad till 120 km/h, sedan kommer en skylt där man strukit över 120, då är det fri fart.
Så långt är allt kristallklart.
Men när jag åker ute på landsbyggden känner mitt svenska ordningssinne att jag vill ha tydligare information. Ty om jag åker på en tvåfilig väg som är skyltad med 70 km/h och sedan kommer en skylt med överstruken 70. Hur fort får jag åka då? 100 km/h? Fri fart?
Att det blir märkligt för mig är för att vägen känns för smal för att man ens ska åka 70 km/h. Det är för mig ingen landsväg. Jag hade svårt nog att åka 70 km/h, nu känner jag mig som en bromskloss när jag fortsätter åka 70 km/h. Omkörning är inget alternativ för de stackare som hade oturen att hamna bakom mig, ty det är gott om mötande trafik.
Nu blir det marsipanshopping
Efter Rügen är planen att besöka Hansastäderna Rostock och Lübeck. Särskilt mycket ser jag fram emot Lübeck, för som jag nämnde i början av artikeln, där ligger Niederegger som gör världens godaste marsipan. Enligt mig.
