Efter mitt besök i Dachau styr jag mot Peenemünde. En distans på 868 km ska avverkas. Det tar mig två dagar. Planerade för tre men då ena resdagen var en söndag, lastbilsfria vägar i Tyskland, passade jag på att köra hela dagen.
Av Stefan ”Stor Snubbe” Janeld
När man kommer in i norra delen av vad som tidigare var DDR, Östtyskland, blir det lummigare, grönare. Husen är charmigare och vägstandarden kanske även den kan kallas charmig. Det är i alla fall smalare vägar av väldigt växlande kvalitet. Vissa sträckor är så skumpiga att man funderar på om inte tandskydd vore lämpligt.
Hur som helst stortrivs jag bakom ratten. Finns saker att se hela tiden. Korsvirkeshus, enorma tegelbyggnader som varit någon form av industri, gamla kyrkor. Jag skulle kunna stannat var som helst och spenderat timmar med kameran. Men jag har ett mål så jag kör vidare. Målet är Yachthafen Peenemünde, som erbjuder ställplats på marinans område. Låter som en plats i min sak.
Besvikelse
När jag anländer checkar jag in. Plats utan el, 21 Euro. Trevligt bemötande. Ganska exklusiv miljö. Jag ställer mig en bit från en Morelo Empire Liner vars ägare kör en Smart med ljudligt sportavgas till och från sin bil, var de åker vet jag inte. Finns inte så mycket i området. Kanske de tar den till servicehuset som ligger typ 100 meter bort.
Kvällen bjuder stark vind, jag står helt oskyddad. Blir faktiskt tvungen att starta värmaren en kort stund.
På morgonen vaknar jag av att ett gäng ungdomar spelar beachvolleyboll och en äldre herre klipper gräset med en bensindriven, tvåtakt?, åkgräsklippare som måste ha en trasig ljuddämpare. Känner att jag lika gärna kunde stått gratis på en rastplats utmed vägen ihop med långtradarna.
Men! Jag är bara minuter från det tekniska museum jag är här för att besöka. Det är ju så att det var här i Peenemünde som DR Wernher von Braun och hans gäng utvecklade de V1 och V2 raketer som användes mot England i kriget och vars teknik ledde fram till att människan tog sig ut i rymden. Den gode Wernher blev ju som bekant ”head huntad” av amerikanerna och spelade en avgörande roll för NASA:s månfärder.
Borde stått här från början
När jag parkerar utanför museet ser jag att det finns ett 24h alternativ i parkeringsautomaten. 25 Euro för 24 timmars parkering. Ok, det finns absolut inga faciliteter här. Så det är en dyr plats. Men den ligger precis vid museet.
Vad ännu bättre är: När museet är stängt är man helt själv på platsen. Inte ett ljud annat är regnets sövande smattrande mot takluckan.
Det finns även en annan ställplats, på andra sidan viken. Den är säkert bra. Men man är inte ensam där. Vilket gör att jag hellre står på denna parkering. Dessutom är det inte en stor och trist yta. Jag står bredvid lummiga buskar och träd, i skydd för vinden. Ingen värmare kommer behövas.
I bildgalleriet kan ni hänga med på mitt besök i det gamla kolkraftverket som numera är museum. Klicka för större bilder och bildtexter.
Ubåten
En av anledningarna att jag besökte Peenemmünde var att här ligger en sovjetisk U-båt, U461. En dieselelektrisk båt som var kapabel att avfyra kärnvapenrobotar. Den var tvungen att göra det i ytläge, vilket var en svaghet.
Båten är en design från 50-talet, men just detta exemplar togs i tjänst 1965. Det var ingen vidare lyckad konstruktion. Mestadels patrullerade den på snorkeldjup så den kunde använda sina dieselmotorer.
På 80-talet slutade denna klass av U-båt att användas. Sovjet hade sedan länge atomdrivna ubåtar som förutom att de var bättre rent tekniskt även erbjöd besättningen en betydligt bättre arbetsmiljö.
U-båten är i ett bedrövligt skick. Färg flagar, den är rostig och inuti luktar det en mix av fukt, diesel och smörjolja. Det är trångt, väldigt trångt. Jag besökte för ett par år sedan en tysk U-båt från slutet av andra världskriget. Den sista modell Nazisterna utvecklade, ni kan se den i Bremerhaven. Den kändes modernare.
