Historiska stadsmiljöer med pampiga hus och kyrkor i all ära. Men efter att ha spenderat några dagar i Prag och Dresden vill jag se och uppleva något annat. Så jag styr mot Hainich Nationalpark för att andas skogsluft och se lite horisont.
Av Stefan Janeld
Avfärden blir lite försenad då jag behövde lösa ett batteriproblem först. Kort sagt var batteriet urladdat och BMS:en hade stängt av. Med ett helt urladdat batteri tar det ungefär fyra timmars körning att fylla upp det igen. Batteriboostern ombord ger 25A. Därför bestämmer jag mig för att ta rygg på en tradare och lunka till Hainich Nationalpark. På så vis sträcker jag restiden från tre till fyra timmar och toppar batteriet. Visserligen betyder det att parken får vänta en dag, senaste insläpp till den promenadslinga jag vill ta är kl 15.
Tät dimma gör färden njutbar
Från Dresden tar jag A4 västerut. Ibland är motorvägsåkande magiskt vackert. Det är en disig dag. Vissa sträckor är sikten så dålig att känslan är att man åker genom ett moln som trillat från himlen. Detta i kombination med en lågt stående sol skapar ett ljus som känns overkligt. Förutom att det är vackert att se på drar dimman ner farten. De fyra planerade timmarna passeras och det skymmer. Magen kurrar. Kort sagt är det dags att ta en paus. Rastplatsen jag svänger in på är stor. Så pass stor att jag kan stå långt från tradarnas elverk. Blir att jag stannar över natten.
Små byar och öppna fält
När jag nästa dag svänger av A4 är det dryga två mil till nationalparken. Två njutbara mil. Jag trivs så pass att jag blir den där stoppklossen som ligger i 60-70 km/h på 100-sträckorna. Inne i byarna är det 30 km/h som gäller, jag åker något långsammare. Tittar, hängandes över ratten, på korsvirkeshusen i varierat skick. Fälten mellan byarna böljar i landskapet.
En halv kilometers promenad bland trädtopparna
Baumkronenpfad, så heter anledningen till att jag är i Hainich Nationalpark. Det är tyska för trätoppsstig. Man har här byggt en gångväg i formen av en åtta. Den börjar några meter ovanför marken och stiger sakteliga tills man promenerar i höjd med trätopparna.
Ett 40 meters utsiktstorn höjer sig över marken.
I anslutning till trätopsstigen finns ett besökscenter och en restaurang. Centret har en liten butik och två utställningar. Den ena om själva området och nationalparken. Den andra förklarar kretsloppet i skogen och hur viktig skogsmiljön är.
Nationalparken är oexploaterad urskog. Den gallras inte, fallna träd förmultnar och blir hem åt insekter. På skyltar varnas för fallande grenar. Man tar alltså inte bort dem i förväg utan låter dem falla och förmultna.
Från besökscentret är det 500 meter till trätoppsstigen. Vägen dit kantas av information om träd och skog. Man har byggt ”fönster” som man kan titta genom för att fokusera blicken på ett mindre område. Jag är inte ensam besökare. På parkeringen står ett femtiotal personbilar, några husbilar och ett par turistbussar. Det kostar €6 för en dagsparkering med husbil. Huruvida man kan stå över natten framgår inte. Men troligen. Det var några husbilar som stod en bit bort på parkeringen. Jag åkte dock vidare efter avslutad promenad.
Kort men trevlig promenad
Man kan välja mellan hiss eller spiraltrappa för att ta sig upp på promenaden. Spiraltrappan kan verka avskräckande. Det är 231 steg till toppen. Men upp till starten av promenaden är det inte särskilt högt. Så om du inte har stora problem med trappor är det inget problem att ta trappan. Personligen tyckte jag det var lite obehagligt att gå i trappan närmare tornets topp. Men det har med höjden att göra. Väl uppe i tornet var höjden inget problem.
Utmed promenaden finns informationsskyltar om träd, skog och dess invånare. Även en hel del om miljö i stort och hur världens skogar utvecklats. Intressantare än det låter och texterna är föredömligt korta.
I bildgalleriet kan du följa med på min trädtoppspromenad. Klicka på bilderna för större bild och bildtext.
