Det är kallt i Sverige. Rejält kallt. Ett utmärkt tillfälle att testa gränserna för en husbils vinteregenskaper. Denna gång är det en halvintegrerad Malibu som får visa vad den går för.
Av Stefan ”Stor Snubbe” Janeld
Jag har vintercampat i en Malibu förut. Då var det en kort helintegrerad modell med luftburen värme. Denna gång är det en metern längre halvintegrerad med vattenburen värme.
Bilen är i standardutförande. Inget vintertäcke framtill, ett 95 Ah AGM batteri.
Knappast hur man skulle konfigurera en husbil man vill ta ut på långa fricampingresor vintertid. Men det mesta ombord är gasoldrivet. Det enda jag behöver el till är värmarens cirkulationspump, belysning och vattenpump. Jag har med mig två powerbanks, en på 14 Ah och en på 30 Ah. Dessa ska hålla igång telefon, dator, kameror och drönare. För att inte slösa har jag datorns skärm på så låg ljusstyrka mina ögon kan acceptera. Dagtid, när jag skriver, drar jag för bilens rullgardiner så det blir mörkare ombord, då behöver skärmen inte övervinna dagsljuset.
Tar tid att lära sig en husbil
Som alltid när man är ute i en ny husbil behöver man lära sig dess egenheter. Detta exemplar är inte nytt, det har levt några år och rullat några tusen mil.
Jag behöver ta reda på:
- Hur friskt är batteriet, har jag alla 95 Ah?
- Hur snabbt laddas batteriet under färd?
- Om det drar kallt någonstans.
- Hur effektivt reagerar värmesystemet om jag behöver justera?
- Är värmen jämnt fördelad i bilen?
- Några överraskningar?
Första kvällen blev lite stressig
Jag hämtar bilen hos Tumbo Husbilar, de är återförsäljare för Malibu och var så generösa att de utan krav på motprestation lånade ut bilen till mig för detta test.
På deras gårdsplan kollade jag att alla system fungerade som de ska. Det gjorde de. Kyl, värmare och vattensystem hoppade igång direkt.
Första etappen gick till Gävle. Så här års är det inte fullt på ställplatsen på Södra Skeppsbron.
Efter ett par timmar tycker jag det blivit kallt i bilen. Märkligt, värmaren är ju igång. Men det visade sig att den inte var igång. Den hade stannat. Kollar gasen – gott om. Kollar batteriet – nästan fullt. Hmmmm… Vad är felet?
Handhavandefel!
Jag hade startat varmvattenberedaren, om man startar den på boost läget, läge 2, slutar värmaren skicka värme till konvektorerna för att ge all energi till varmvattnet. Denna inställning hävs efter 30 minuter. Kan den ha låst sig i boost läget?
Stänger av och startar om. Ingen skillnad. Ringer Håkan som är redaktionens värmarspecialist. Han säger att jag ska kolla säkringen, är den hel kan jag testa att ta ur den och sätta tillbaka. Det har hjälpt honom flera gånger.
När jag går ner på knä hör jag att cirkulationspumpen på värmaren är igång. Så det kommer fram el till värmaren.
Nu är det 14°C i bilen, måste få igång värmaren illa kvickt. Det är -12°C ute, det går fort att kyla ner bilen. Är inte så orolig för egen del. Men vattensystemet får absolut inte frysa.
Tar en titt på panelen igen och ser att knappen med gaslågesymbol är blå. Den ska ju vara grön. Trycker på den och vips startar värmaren. Jag känner mig minst sagt fånig. Varför hade jag tryckt av gasolen? När hade jag gjort det?
Ringer Håkan och bjuder på mitt misstag för att ge honom ett gott skratt. Ett par timmar senare är det varmt och gott i bilen igen.
Men jag hade gjort ett misstag till, skulle det visa sig.
Vaknar i en helt tyst husbil
Jag sover bäst när man hör att sakerna ombord surrar och går. Så när bilen blir knäpptyst klockan 7 på morgonen vaknar jag direkt.
Värmarens display varnar för att det inte finns gas. Men kylskåpet är igång och spisen tänder när jag kollar den. Men kyl och spis tål betydligt lägre gasflöde än en värmmare gör. Då slår det mig. Jag har inte aktiverat EisEx funktionen på reduceringsventilen. Bilen har en Truma DuoControl som automatiskt kopplar över från tom flaska till full. Den har även en krocksensor som stänger av flödet vid olycka. Och så har den uppvärmning för att förhindra isbildning. Om det bildas is kommer gasflödet sakta strypas för att till slut upphöra. Jag startar EisEx funktionen, väntar ett par minuter och startar sedan värmaren. Den startar direkt.
Spelar ingen roll hur många husbilar man använt, man gör enkla missar ändå.
Tar ett par timmar att ladda batteriet under färd
När jag på morgonen kollar batteriets status är det nere på rött. Bilen har en mycket enkel voltmätare, en stapel med dioder där de två understa är röda.
Från Gävle beger jag mig till Hudiksvall. En väl kort dagsetapp kan tyckas. Men jag vill besöka Dackås Konditori där jag i somras åt den bästa mazarinen jag någonsin ätit.
Jag lunkar norrut med farthållaren ställd på 90 km/h. Det tar ganska exakt två timmar innan jag parkerat i gästhamnen. Kollar batteristatusen och ser en helt fylld stapel. Bra! Då vet jag att bilen laddar bra under färd. Om jag kör varje dag kommer jag kunna fricampa ett dygn utan att koppla in mig på 230 volt. Men ska jag stå längre tid behöver jag elstolpe.
Hög komfort
I Hudiksvall står jag i gästhamnen, mellan två hus. Först stod jag på en annan plats, men den var så ojämn av is att jag efter dagens promenad flyttade till en annan plats.
Bilen är nu genomvarm, batteriet har energi för ett dygn och kylskåpet fullt av godsaker. Jag tar plats i soffan och ser fram emot att se DIF möta Linköping i SHL medan det börjar skymma. På bordet framför mig en semla från Dackås Konditori. Man kan ha det sämre.
I bildgalleriet kan du se lite från de första två dagarna. Klicka för större bilder och informativa bildtexter.
