Rustade för alla eventualiteter, med fulla tankar, fylld kyl, rejäla vinterdäck och gott humör styrde vi så norröver en fredagseftermiddag. Solen sken från en klarblå himmel, höstfärgerna var bländade vackra och termometern stod på 10°C. Det är enkelt att resa under sådana förhållanden.
Men det skulle inte hålla i sig.
Av Stefan ”Stor Snubbe” Janeld
Första dagen tog vi oss till Sundsvall. Övernattade på en rastplats utmed E4:an. Inte särskilt glamoröst, men på kvällen skulle Djurgården möta Björklöven och det ville jag inte missa. Så det blev att svänga av vägen strax innan matchstart.
På morgonen klagade batteriet. Det var nere under 12 volt. Men jag tog det med ro eftersom vi hade en hel dags åkande framför oss.
I Kalix utan ström
Efter åtta timmar svängde vi in på en rastplats i Kalix. Så fort jag stängde av motorn började batterilampan blinka på bodelens manöverpanel. Det hade inte fått ett uns laddning på hela dagen. Hur är det ens möjligt? Jag kände mig som en av våra elever på Husbilsskolan som jag ger råd till varje dag.
Nåja, bara några hundra meter bort låg en camping som enligt min app skulle vara öppen. Dessutom var det skyltar vid vägen som talade om att det fanns en camping. Men den var stängd. Ringde campingen och pratade med en trevlig dam som beklagade sig men hade ingen möjlighet att hjälpa.
Den lokala bensinmacken hade inga eluttag vi kunde använda. Det såg minst sagt mörkt ut. Jag fyllde upp dieseltanken, med full tank kan man ju alltid hålla sig varm genom att fortsätta åka. Stängde av kylen, drog ur alla laddsladdar och drog vidare med riktning Pajala.
Agnes, en räddande ängel
Jag tog en titt på min ställplatsapp innan vi åkte vidare. I Överkalix ligger Grand Arctic Resort, Överkalix Camping. Slog en signal till dem eftersom de enligt min app hade öppet. En trevlig kvinna svarade att man tyvärr hade stängt för säsongen.
Vi blev lite slokörade men drog vidare, på måfå, i hopp att hitta ett eluttag. Efter fyra mil svängde jag in på en mack och såg ett par motorvärmaruttag på väggen. Man kan ju alltid fråga. Eller hur?
Men jag behövde inte fråga. För när jag tog min lur såg jag att jag hade fått ett sms. Det var från Agnes på Grand Arctic Resort. Kvinnan som svarat i telefonen tidigare. Hon frågade om vi fortfarande behövde el. I så fall kunde hon erbjuda en plats. Till reducerat pris dessutom eftersom servicehuset var stängt.
Hon hade ringt sin chef och frågat om hon kunde erbjuda oss en plats trots att campingen var stängd. ”Det borde ju gå att lösa.”
Jag blev så otroligt glad när jag läste sms:et. Inte bara för att vårt elproblem var löst. Lika mycket för att denna främling tagit sig omaket att oombedd lösa vårt problem.
Agnes arbetar i receptionen på hotellet som ligger bredvid campingen. Snacka om en person som är på rätt plats. Hon har en servicekänsla och kundomsorg man inte möter ofta. Jag hoppas hennes chef förstår att uppskatta henne.
Varför hade jag inte fått laddning?
Jag gjorde som våra elever på Husbilsskolan gör när de har elproblem. Jag kontaktade Stig Forsberg, vår teknikexpert. Han trodde att jag helt enkelt inte hade laddström över till bodelsbatteriet. Värmesystemet i kupén tar mycket av strömmen från generatorn, särskilt fläktarna. Jag hade kört med halvljuset på under dagen och helljus på kvällen. Dessutom valde vi att ladda telefoner och datorn under färd. Och radion var såklart på hela resan. Allt drar ström.
Efter lite detektivarbete kom jag fram till att kylen förbrukat den lilla el som blivit över till bodelsbatteriet under färd. Det är en stor kyl och vi hade bara utnyttjat halva volymen, om ens det. Ju fullare en kyl är desto mindre energi behövs för att hålla kallt.
Dag tre gör jag därför så att jag stänger av kylen under färd (den är så välisolerad att den kommer hålla tillräcklig kyla), kör med DRL-ljusen istället för halvljusen och drar ner på fläktvarvet.
Det gjorde susen. Vi anlände till Kirkenes med fulladdat batteri. Man måste alltid lära sig husbilars egenheter. Hade kylen varit helt full hade laddningen från motorn räckt till. Nu vet vi och anpassar oss.
50 nyanser av grått
Från Överkalix finns det tre vägar att ta för att slutligen nå Kirkenes. Vi valde den som enligt GPS:en var snabbast. Över en timme snabbare än de andra två förslagen.
Rutten går via Pajala in i Finland, åka väg 955 till Enare (Inari) och där ansluta till E75 för att i Neiden fortsätta vidare på E6. 7 timmar och 44 minuter ska det ta.
Vi planerade med en extra timme för mat och bensträckare och drog iväg.
Om de två första dagarna bjudit på skinande väder var tredje dagen desto gråare. Det var som att åka i skymning hela dagen. Något som bekräftades av att multimediaskärmen ombord automatiskt valde nattläge hela dagen. Endast korta stunder tände den upp med full styrka. Men det störde oss inte. Vägarna var visserligen blöta men inte hala. Vi kunde hålla god fart ända till Pajala. Med några stopp för renar som obekymrat delade vägbanan med oss. Man blir alltid lika glad att se dessa vackra och till synes bekymmerslösa djur.
Genväg blev senväg
Gränsövergången till Finland låg öde. Tog några bilder och korsade den lilla bro som förbinder oss med grannen i öster.
Vad GPS:en inte upplyste oss om innan vi valde rutt var att 955:an under cirka 4 mil är grusväg. Bitvis en riktigt fin grusväg, men bitvis en riktigt usel väg där man får åka slalom för att undvika de värsta potthålen och på vissa sträckor är den så ojämn att man tror bilen ska skaka sönder.
Varje gång vi passerade en skylt som angav maxfarten till 80 km/h var det som att få ett hånfullt gapskratt rakt i ansiktet. Vi var glada när vi under en kort sträcka kunde hålla 50 km/h. Mestadels pendlade farten mellan 30-35 km/h. Ibland krypkörde vi.
Vi blev omkörda en gång och mötte tre bilar. Lite obehagligt för vägen var blöt, ibland var det som lera överst. Och med sluttande vägbankar kunde jag en gång känna hur bilen kanade i sidled när jag gick ut för att bereda plats för mötande bil.
Även då grusvägen övergick i asfalt var det en skumpig färd. Att hålla de lagstadgade 80 km/h var sällan bekvämt. Först när vi anslöt till E75 kunde vi hålla farten uppe. Den tidsvinst rutten skulle ge oss blev istället en rejäl tidsförlust.
Luftfjädringen guld värd
Måste säga att bilen uppträdde otroligt bra under denna strapats. Tack HP för att du valde 4 kg tryck i däcken. Kan bara tänka mig hur det skulle vara att färdas i en husbil med 5 kg lufttryck i däcken och utan luftfjädringen bak. Den senare kunde man känna vilken nytta den gjorde under de värsta partierna.
Även om det slog och riste en del klarade sig allt ombord bra. Inget lossnade, inte ens duschhandtaget föll ur sin klyka.
Efter dryga 10 timmars färd, över 9,5 timmars effektiv åkning nådde vi så Kirkenes. I beckmörker. Så vi har ännu inte sett staden.
När vi om några dagar beger oss hemåt igen kommer vi absolut inte välja väg 955. Istället tar vi den längre och enligt GPS:en långsammare E75 hela vägen och sedan in till Sverige vid Haparanda. Vi kommer då också ha mer tid på oss. Så dagsetapperna kan hållas kortare. Nu ville vi snabba oss på så att Elliott och hans kompis Henning fick maximalt med tid tillsammans.
Bilen är nu döpt
Efter färden längs väg 955 har bilen fått sitt smeknamn. Numera kallar vi den kärleksfullt för Trooper, för det är den.
I bildgalleriet kan du följa vår väg. Klicka för större bilder och bildtexter.
