Allt har ett slut. Så även vår vistelse i Kirkenes. Vi ville absolut inte ta samma väg hem. Väg 955 är för alltid inetsad i mitt huvud som en ”no go zone”. Vi valde därför att ta E75 genom Finland, via Rovaniemi och ner till Åbo för att där låta en färjekapten stå för sista sträckan till Stockholm medan vi vilade i hytten.
Av Stefan Janeld
Färden upp till Kirkenes hade skett mestadels i mörker. De sista 30 milen hade vi bara sett vägen i strålkastarnas sken. Nu åkte vi tillbaka i gnistrande klart vinterväder. Vilka vyer. Vi satt helt tysta och bara njöt av naturen vi åkte genom. I Kirkenes var det kala, snöklädda, klippor som lös av den lågt stående solen. Vattendragen låg som speglar.
Så sakteliga förändrades landskapet. Vi åkte i höjd med finska småsjöar omgivna av nakna lövträd klädda i rimfrost och även de gröna barrträden var frostklädda.
Landskapet ändrades hela tiden. Rimfrosten försvann, barrträden blev mindre vindpinade och mer resliga. Bergen var inte längre nakna utan klädda i tät skog. Efter Jyväskylä försvann snön.
Vildmark
Som kallast visade bilens termometer -12°C, men senare samma dag visade den 0°C. Det blir tydligt hur vidsträckt Norden är. Hur Sverige, Norge och Finland bjuder Europas sista riktiga vildmark. Jag förstår att husbilister och andra turister vill åka till våra nordliga landskap. Se renarna, norrskenet, de oändliga skogsområdena. Lugnet!
När jag berättade för norska kamrater att jag planerade denna resa tyckte de att det var en dum tid på året. Denna resa ska man göra sommartid. Men jag är glad att vi åkte när vi gjorde. Precis innan solen går ner för att inte gå upp förrän i slutet av januari igen. Den lågt stående solen och de korta dagarna bidrog verkligen till upplevelsen. På flera sätt. I Kirkenes skapade den dramatiska effekter som jag försökte fånga på bild. Mitt fotointresse väcktes till liv på ett sätt jag inte upplevt på många år. Men under resan hem var det lite jobbigt att åka mot den lågt stående solen, nerfällt solvisir och lite hukande körställning tar på krafterna.
Vita knogar
Det jag kommer minnas starkast från vägen hem är ändå de första milen från Kirkenes. På vägar med hårt packad snö som ringlar upp och ner för de nakna klipporna. Tre gånger går vägen brant nedför, så brant att man ofrivilligt tar ett djupt andetag. Dessutom svänger den vänster en bit ner, skarpt vänster. Man har inte doserat kurvan. Så man har inget stöd när man svänger. Till höger är det inte ett dike, det är ett stup.
Jag har nog aldrig hållit så hårt i en ratt som i dessa kurvor. Med vita knogar och en hastighet på 40-45 km/h tar jag mig ner.
Bakom ligger en svans av personbilar med fyrhjulsdrift. Den längst fram är en vit BMW som helljustutar på mig. Han får hålla på.
Jag måste säga att däcken imponerade. Inte en enda gång, varken uppför, nerför, in i rondeller eller korsningar tappade jag greppet. Förvisso anpassade jag farten. Men med en så pass stor och tung bil som en fullutrustad, fullastad, plåtis ändå är, kan man lätt tappa fästet även om man kör försiktigt.
Snabb marsch
Eftersom skolan började på måndagen kunde vi inte ta det lugnt och uppleva alla fantastiska platser vi passerade. De 140 milen till Åbo avverkades på två dagar. 10 timmars körning per dag. Google Maps säger att det ska ta 16 timmar. Men det är inte på vinterväg och inräknar inte depåstop.
I bildgalleriet kan ni se lite bilder från vår färd. Klicka för större bild och bildtext.
